1 tablett vid behov mot kraftig ångest

För första gången på länge så tog jag faktiskt lugnande ikväll. 1 tablett vid behov, mot kraftig ångest, max 3 gånger per dygn. För något år sedan var det snarare regel än undantag med de där 3 tabletterna per dygn. Men nu var det ett tag sedan jag tog och föga förvånande så var min inre kritiker där direkt och klankade ner på mig. Spottade och fräste för att jag inte klarade av att hantera ”lite ångest” själv. Högre och högre fräste hon. Jag satte igång en serie för att försöka överrösta henne, insåg sedan att ”Morden i Midsomer” kanske inte var helt rätt serie. Bytte till ”Nailed it” (har ni inte sett så se, finns på Netflix) tog på mig ett par raggsockor och kröp ner under dubbla täcken. Hörde fräsandet avta lite och försökte resonera lite logiskt med mig själv.

Det är inte jag som är svag. Det är ångesten. OCH det är absolut inget svaghetstecken att ta mediciner, varken vid behov eller regelbundet.

Jag har de senaste månaderna trappat ut en av mina antidepressiva mediciner, japp, mina, plural. Medicinen i fråga har jag ätit sedan 2016 och det har inte varit en särskilt angenäm process. Då det är en medicin som inte bara haft en antidepressiv effekt utan också ska göra att en får lite mer energi (något som verkligen kan behövas vid depression) så var jag beredd på lite trötthet. Och det blev verkligen full pott på den, jag har varit så himla trött, känt ökad ångest vissa kvällar och det hänger i. Jag har nu varit helt utan den i cirka 1,5 vecka och läkaren ska ringa om ytterligare 1,5 vecka för utvärdering.

Som vanligt har jag haft lite svårt att förlika mig med trötthet/minskad kapacitet att jobba och göra det jag vill. Som vanligt vill jag så mycket!

Anledningen till att jag börjat trappa ut medicin är för att min plan är att försöka bli gravid inom några år och ingen av mina mediciner är att rekommendera i samband med en graviditet. Vi vill därför utvärdera lite hur vi ska sköta min medicinering vid en eventuell graviditet.

Att en medicin inte BÖR tar i samband med graviditet innebär inte att den ALDRIG ska tas i samband med en graviditet. Det är alltid en avvägning en ska göra med läkare och det är en diskussion min läkare och jag har löpande. I en del fall är det en större risk för ett foster att moderns psykiska ohälsa inte medicineras än riskerna för faktiska skador på fostret orsakade av medicinen i fråga. Sådana graviditeter följs alltid självklart extra noga och jag känner mig helt trygg i om så skulle bli fallet. Men jag har valt att i samråd med min läkare välja att prova att trappa ut mediciner i sakta mak för att se hur mitt psyke och min kropp kommer att reagera i god tid innan en graviditet så att jag kan väga för och emot och rådgöra med läkaren.

MEN. Då jag också är en person som blir väldigt trött av mörkret på vinterhalvåret så kan det vara så att detta inte är en bra tid att ta ut just denna medicinen helt. Och det kan bli så att jag sätter in en låg dos igen. Men då har jag provat och det skadar aldrig.

Jag tror inte att det finns en universallösning för hur en ska hantera psykisk ohälsa, stress och medicinering. Och jag är fortfarande av den fasta åsikten att mediciner vid ett flertal gånger har räddat mitt liv. Att jobba med sig själv är ett livslångt projekt som stundtals är riktigt jävla skitjobbigt och vi ska absolut inte känna någon som helst skuld eller känna oss som sämre människor för att vi valt eller väljer att medicinera. Att vissa ständigt uttrycker ”jag tror inte att det är bra att äta massa mediciner”, ”akta så att du inte blir beroende” och ”livet går upp och ner och du måste lära dig att leva med det och hantera det själv” får stå för dem. Som att jag väljer att medicinera för att jag ibland får datastrul eller punka på bilen…

Ingen kommer någonsin veta 100% vad jag har gått igenom och jag kommer aldrig någonsin veta 100% vad någon annan har gått igenom. Men en sak vet jag. Jag kommer aldrig att döma någon som väljer att medicinera sin psykiska ohälsa och inte heller någon som väljer att inte göra det. Kan vi inte bara alla stötta varandra på den väg vi väljer? Ingen väg är allas väg, men allas väg ÄR en väg. Och vi kan ändå vandra tillsammans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *