Är du närstående till någon äldre eller annan riskgrupp?

Jag förstår att alla som har äldre närstående eller närstående som tillhör andra riskgrupper är oroliga just nu. Jag förstår att det kan kännas jättejobbigt att inte kunna besöka sina närstående men det är en försiktighetsåtgärd som i dag är nödvändig. Runtom i världen ser vi hur framförallt äldre och personer i riskgrupper drabbas extremt hårt av virussjukdomen covid-19. Det är därför allas vår skyldighet att se till att skydda dessa människor. Och det finns mycket vi kan göra!

Vanliga råd såsom basal handhygien och att stanna hemma vid minsta sjukdomstecken har vi under flera veckor matats av från alla håll. Nu har det också kommit rekommendationer på att inte över huvud taget besöka äldre och personer i riskgrupper och dessa uppmanas att hålla sig isolerade och borta från sociala sammanhang. Detta är rekommendationer som vi kommer att behöva förhålla oss till under en lång tid tror jag.

Vi inom äldrevården arbetar som vanligt dygnet runt med att skydda våra äldre, nu kanske hårdare än någonsin. Vi är uppmärksamma på oss själva och våra familjer, våra sjukdomssymptom och kollar vår egen temp för att försäkra oss om att det är okej för oss att gå till jobbet. Vi stannar hemma vid minsta sjukdomstecken något som vi tidigare kanske inte alltid kunnat göra pga inkomstbortfall då våra löner inte är de bästa. Med den slopade karensdagen är vi nu i ett helt annat läge att kunna skydda våra äldre, det kan tyckas trivialt men för oss är det extremt viktigt! Utöver detta så vet jag många som isolerar sig från sociala sammanhang och försöker vistas på allmänna platser så lite som möjligt, allt för att undvika att bli smittade och riskera att föra smittan vidare till våra äldre. Tyvärr är den rekommenderade restriktionen att inte gå närmare någon än en meter totalt omöjligt att hålla inom äldreomsorgen då vårt arbete går ut på personlig omvårdnad som kräver att vi är nära våra äldre. Vi använder skyddsutrustning, handskar, vi tvättar och spritar våra händer så att de krackelerar och är uppmärksamma på alla förändringar i våra äldres mående.

Allt detta är totalt meningslöst om ni andra inte hjälper till att begränsa smittan! Jag lovar att vi ska göra allt för att skydda de äldre med alla medel vi har att tillgå. Men ni måste hjälpa till!

Så vad kan en göra om en är orolig för äldre i sin närhet?
– Besök INTE dina äldre närstående just nu, hur jobbigt det än känns!
– Ring, skriv brev, sätt upp lappar i trapphuset/lägg i brevlådan, skicka mail eller sms till din närstående för att höra hur de mår, om de behöver något och prata en stund, det är inte samma som ett fysiskt besök men för nu måste det vara gott nog.
– Hjälp din närstående att handla mat, mediciner och andra nödvändigheter. Ring på och lämna vi dörren, gå sedan därifrån för att undvika direktkontakt.
– Uppmana dem att hålla sig isolerade från sociala möten så mycket det går, promenader i friska luften är ingen fara utan det är sociala kontakter som är riskfyllda.
– Akut sjukvård är självklart nödvändigt men kan de äldre undvika att besöka vårdinrättningar just nu är det bra.
– Har personen hemtjänst/bor på ett boende se till att hålla kontinuerlig kontakt med personalen där för att hålla er uppdaterade om läget och restriktioner osv.
– Om din närstående behöver hjälp att ringa er så kontakta personalen, vi hjälper mer än gärna till!
– Om din närstående känner stor oro/behöver vidare stöd hänvisa till stödlinjer, jag länkar nedan till Äldrelinjen som en kan ringa varje dag och prata med deras volontärer om sin oro/sitt mående.
– Tänk källkritiskt när du läser i media om coronaviruset och covid-19!
– Sök info på nätet, försök att undvika att belasta till exempel 1177 om du inte är i behov av vård.
– Får du inte tag i dina närstående eller känner oro för någon äldre i din omgivning och personen inte har äldreomsorg du kan kontakta gör en orosanmälan till socialtjänstens vuxenenhet. Detsamma gäller självklart om du är orolig för barn/unga i din närhet!

Jag har säkert missat en del i denna text och har ni frågor tveka inte att ställa dem! Detta är punkter jag har sammanfattat utifrån min egen erfarenhet av arbete i äldrevården och är endast att betrakta som tips. Nu ser vi till att ta hand om varandra!

Äldrelinjen


MINA drömmar och ingen annans





Det har inte alltid varit självklart för mig att gå min egen väg och följa mina drömmar. Länge hade jag drömmar som jag idag ser inte var mina egna. 


När jag slutade nian var min framtid redan utstakad av min omgivning, alla hade extremt stora förväntningar på mig. Jag skulle via naturvetenskapliga programmet på gymnasiet in på läkar- eller juristlinjen. 


Jag kom från en familj som hade det ganska gott ställt och jag var van vid att alltid få pengar till kläder och annat, vi åkte på årliga semesterresor, hade hus, båt och två bilar. 


Men bakom fasaden dolde sig långa vakna nätter lyssnade till bråk, en far som ständigt talade om för mig hur dålig jag var och att jag aldrig skulle bli något och att ingen någonsin skulle kunna älska mig. 


Att jag var tjock och om jag inte lyckades bli läkare så kunde jag lika gärna ge upp direkt för då skulle jag aldrig bli ”någon”. Även om jag hade höga betyg, gick ner i vikt och stångade mig blodig för att duga så var jag aldrig bra nog. Inte för honom och inte för mig själv heller. 


Även om han ständigt kritiserade mig så var jag nog själv min egen största kritiker. För jag ville ju så gärna bli älskad av min far. Jag ville så gärna att han skulle se mig, att han skulle säga att jag var duktig och vacker. 


Jag blev aldrig läkare eller jurist. För jag insåg att det aldrig var MINA drömmar. Det var bara det jag trodde att jag var tvungen att uppnå för att då skulle jag också uppnå att bli älskad och uppskattad av min far. Sen insåg jag att jag aldrig skulle komma dit. 


För även om jag blev läkare eller jurist så skulle han ändå hitta nya saker att hacka på. Jag skulle aldrig duga i hans ögon. Jag skulle aldrig bli älskad av min far. 


Idag är jag 28 år, arbetar som undersköterska och föreläsare, går i princip back varje månad för tillfället. Jag kämpar på i min terapi med att bearbeta min bakgrund och hantera den prestationsångest och självhat som min uppväxt lämnat mig med. 


Och trots att jag inte alls är där folk förväntade sig att jag skulle vara när jag var 28 år så har jag aldrig varit lyckligare.


Och min far? Han har inte förändrats. Han kommer aldrig att förändras. Jag duger fortfarande inte i hans ögon. Såklart inte. Skrev jag att jag jobbar som undersköterska?


Jag är fortfarande värdelös i hans ögon, inte värd vatten. Speciellt nu när jag för alltid lagt läkar- och juristprogrammet på hyllan. På samma hylla ligger alla hans andra krav på mig. Som jag heller aldrig kommer att lyckas uppnå. 


Men idag har jag insett att om det är kraven för att bli älskad av min far. Då är det han som inte är värd vatten. Han är inte värd mig. 


För jag älskar mitt jobb som undersköterska. Jag älskar mina pensionärer, det är det finaste jobbet jag vet. Och jag älskar mitt jobb med att föreläsa. Att få använda mina erfarenheter till att sprida kunskap och hopp. 


Och jag är nöjd med den jag är idag och mår bra. För första gången på 28 år så börjar jag må bra. Det vore väl fan om jag skulle fortsätta låta honom bestämma mitt värde. 


Idag har jag egna drömmar och människor runt mig som stöttar mig i dem, människor som älskar mig. Och vet ni vad det häftiga är? De älskar mig även om jag inte presterar ett dugg. De älskar mig bara för att jag finns och är jag. Det ni!

Är det modigt att prata om sin psykiska ohälsa?

Jag tänkte skriva lite om mod. Häromdagen fick jag ett jättefint meddelande på Instagram från en följare efter en post jag hade gjort. Posten handlade om att jag haft ångest i matrummet på jobbet när kollegorna pratade och skrattade högt vilket resulterade i att jag valde att gå därifrån, för det blir ju dålig stämning om en skriker på sina kollegor sådär oprovocerat en onsdagskväll bara för att de har roligt.

Jag tror att detta är något som många kan känna igen sig i. Att kollegorna sitter och pratar om något och har det trevligt, kanske går ljudnivån upp en bit, samtidigt som en själv genomgår en ångestkarusell i huvudet och mest vill skrika att de ska vara tysta. Och detta handlar ju självklart inte om att en inte unnar sina kollegor att ha kul. Naturligtvis gör en det. Och i vanliga fall är jag oftast en del av dessa samtal.. Jag har ofta väldigt roligt tillsammans med mina kollegor. Sen finns det stunder då jag inte riktigt orkar, ångest är en energitjuv av rang och ibland finns helt enkelt inte orken där. Och jag har fått öva i flera år för att kunna känna att det är helt okej. En är inte på topp varje dag och alla har mer eller mindre dåliga dagar.

Men åter till meddelandet jag fick. Följaren skrev att jag hade ett fint konto och att det var bra att jag delar med mig, att det är strongt gjort. Och det är ju verkligen fantastiskt att folk tycker att mitt konto är fint och att det är bra att jag delar med mig, det är ju precis det jag vill. Jag vill vara en person som vågar prata om psykisk ohälsa, en person som visar att alla kan drabbas av detta, att det mellan varven är skittungt men att det också går att leva ett väldigt bra liv ändå. Jag blev verkligen jätteglad. Men det fick mig också att tänka lite på detta med mod.

Det slog mig att det faktiskt är något som kräver ganska mycket mod. Att våga prata öppet om sin psykiska ohälsa och sina diagnoser. Att det fortfarande än idag, många år efter att jag tog beslutet att vara öppen med min psykiska ohälsa kräver både en och två stunder av eftertanke innan jag lägger upp ett inlägg som rör detta. För det är något som är stigmatiserat i samhället och även om det är mycket bättre nu än det varit förut så har vi fortfarande en lång bit kvar att gå. Jag har många vänner som valt att inte vara öppna med sin problematik och det respekterar jag fullt ut.

För att jag väljer att vara öppen med detta är tyvärr något som eventuellt, eller förmodligen mest troligt kommer att minska mina chanser att få vissa jobb i framtiden. Detta då det snarare är regel än undantag att arbetsgivare googlar arbetssökande innan de anställer någon idag och då hittar sociala medier, bloggar osv. Risken är att de då tolkar ens psykiska ohälsa som att en har lägre arbetskapacitet än en ”frisk” person eller att en kommer att vara mer sjukskriven än en ”frisk” person. Helt enkelt att en kommer att kosta mer än det smakar att anställa.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om just detta att vissa chefer tvekar inför att anställa någon med psykisk ohälsa. Och precis som jag skrev då så förstår jag att en arbetsgivare inte kan ha anställda som inte kommer upp ur sängen om dagarna alls.

Men jag menar att på 2000-talet borde vi veta så mycket bättre än att tro att alla som lider av psykisk ohälsa är sängliggande. Tvärt om skulle jag säga att de flesta jag känner som lider av psykisk ohälsa är de mest effektiva och produktiva arbetstagare som en arbetsgivare någonsin skulle kunna drömma om. Om hen får rätt förutsättningar samt hjälp att inte ta på sig för mycket vilket jag vet att många av oss har en tendens att göra.

Det kan vara så att en behöver vissa anpassningar, som ett eget arbetsrum för att få lugn och ro eller möjlighet till lite flextid eftersom att en tar mediciner som gör att en blir trött. Kanske kan en inte alltid jobba heltid. I vissa perioder kanske en till och med behöver vara sjukskriven för att en inte kommer upp ur sängen och detta måste det också finnas utrymme för. Det är helt okej och en har rätt till hjälp och stöd i det av sin arbetsgivare precis som personer med fysiska sjukdomar har rätt till det.

Att inte anställa någon med psykisk ohälsa alls bara på grund av att personen har psykisk ohälsa kan jag tycka tyder på väldigt mycket okunskap och det är dessutom fruktansvärt diskriminerande. I en värld där vi premierar att människor ska gå sin egen väg och inte följa strömmen, känns resonemanget att psykisk ohälsa gör en till en sämre anställd väldigt forntida. Jag vet vad jag är kapabel till, men hur ska jag kunna visa det om jag aldrig får chansen? Om jag blir bortgallraad innan jag ens har blivit kallat till en intervju?

Det finns fler problem som kan följa av att en är öppen med sin psykiska ohälsa. Jag är uppväxt med att allt som en sagt om sitt mående tolkats som att en fiskat efter uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om en. Detta sitter självklart hårt i mig och gör att jag tänker efter en gång extra innan jag publicerar någonting. Idag väljer jag dock i 99 % av fallen att gå emot dessa tankar. För jag vet att det är långtifrån därför jag väljer att vara öppen med min situation. Jag väljer det för att jag själv som tonåring och ung vuxen hade behövt läsa mer om andra som också led av psykisk ohälsa och hur de hanterade livet. Det behöver jag än idag. Jag är glad att jag idag omger mig med människor som stöttar och peppar mig och som också själva kan vara öppna med att livet inte alltid är en dans på rosor. Riktiga människor där en inte behöver hålla uppe någon fasad. Jag har idag kommit till en punkt där jag inte har något som helst intresse av att han människor i mitt liv som blir obekväma när jag pratar om min bakgrund och vad jag har varit med om och den psykiska ohälsa detta har resulterat i.

Så är jag modig som pratar och skriver öppet om det här? Jag skulle nog inte själv välja att uttrycka det så. Men faktum är ju att det är något som kan missgynna mig i framtiden. Det är dock en risk jag är villig att ta. För ingen väljer detta. Det är ingen som går i terapi eller olika behandlingar och krigar sig igenom dagar av depression och ångest för att det är kul. Eller för att en inte har något bättre för sig. Det är något som vi tvingar oss till, vecka efter vecka för att vi djupt därinne i allt mörker hoppas på en bättre morgondag. En morgondag utan ångest och smärta. En morgondag där en kan andas fritt och där hjärnan inte ständigt lever kvar i traumatid och tvingar oss att uppleva våra trauman om och om igen. En morgondag som inte innebär dagliga krig mot psykiatrin för att få den hjälp en har rätt till i ett samhälle där det ständigt sparas in på psykvården.

Men kan en inte bara rycka upp sig då? Tänka positivt? Prova mindfulness? Börja motionera?

Tror människor inte att vi hade gjort det då? Om det bara handlade om det?

Så, så länge det finns stigma kring psykisk ohälsa kommer jag att fortsätta prata högt om detta. För ingen ska behöva skämmas, känna skuld eller bli diskriminerad på grund av att en mår dåligt. Jag vill bidra till en normalisering av att prata om psykisk ohälsa, att alla ska få må som de mår utan att ses som en sämre eller mindre kapabel människa. Psykisk ohälsa skördar över 1500 liv per år i Sverige, jag tror att denna siffra kan minskas genom att vi gör psykisk ohälsa pratbart och lyfter bort stigmatiseringen.

Så visst, att prata om sin psykiska ohälsa kan ses som modigt. Men de som är de verkligt modiga är de som varje dag går ut i krig med sin egen hjärna huruvida de ska orka en dag till av mörker och ångest.

Under tiden jag tänkte kring det här med mod kom jag att tänka på ett citat av Carrie Fisher som lyder enligt följande:

Ta med er det och till alla er som lider av psykisk ohälsa. Fortsätt kämpa, vi håller varandras händer när det blir läskigt.


Föräldraskapet är inte enkelt. Men det är ett val.

Fars dag – gammal text men lika aktuell varje år

Jag hoppas att alla som vill och kan har fått möjlighet att ge sina pappor lite extra kärlek idag. Jag vet att det är många som sörjer idag, kanske lika många som de som firar. Vilken man som helst kan i teorin bli pappa rent biologiskt och kan också kalla sig pappa. Men att vara pappa är, i alla fall för mig så mycket mer. Att vara pappa handlar inte om biologi eller om en underskrift på ett papper eller om hur mycket pengar eller prylar man ger sitt barn. Att vara pappa handlar om ett livslångt åtagande, om vaknätter, om fotbollsträningar, om att gemensamt med sitt barn slita sitt hår över matteläxor och om att från den dagen man blir pappa vara villig att ge ett barn all den kärlek och uppmärksamhet ett barn behöver i både med och motgång.

Alla klarar inte det, vissa blir sjuka, vissa slår eller gör andra hemska saker, vissa jobbar för mycket, vissa drar och så vidare. Som vuxna är det vårt jobb att visa för barnen att det aldrig är deras fel att en förälder inte orkar hela vägen fram. Det handlar aldrig om barnet. Barn förtjänar närvarande föräldrar, som mår bra och som är villiga att kämpa.

Föräldraskapet är inte enkelt. Men det är ett val. Som vuxen kan man välja att bli förälder eller inte. Ett barn väljer aldrig att bli fött eller var det ska födas. Så det är upp till vuxenvärlden att visa att det är ett helhjärtat val, att just det lilla barnet är så jäkla välkommet.

Kanske sörjer du inte idag. Kanske är du arg. Arg på allt du inte fick. Arg på allt alla andra fick. Arg på den där pappan som svek. Som övergav dig för alkoholen/drogerna eller något annat. Vilken jävla idiot han var! Även om han var sjuk. JA, du får TYCKA det. Du får TÄNKA det. För det VAR så. Du får känna precis VAD du vill. Ilska, sorg, frustration ALLA känslor är okej.

Kanske känner du ingenting, kanske minns du med glädje de fina stunderna. Kanske känner du allt detta. Och det är din fulla rätt. Ingen annan har rätt att tala om för dig vad du får och inte får tänka och känna. Kanske känner du till och med att det vore lättare om din pappa var död. Det är din känsla och din tanke. Och den har du också rätt till. Vad du än känner idag, hur du än tänker. Så kom ihåg att du är fantastisk!


Äntligen BRA för barn 3-6 år!

Stiftelsen Allmänna Barnhuset kommer att ta fram BRA-samtal för barn 3-6 år under de kommande åren. BRA-samtal har tidigare varit inriktat på barn och unga 7-18 år men nu tack vare stöd från Allmänna Arvsfonden kommer ett projekt inledas redan den 1/11 i år för att ta fram modellen även för yngre barn. Projektet kommer att pågå under 3 år.

OCH jag kommer att vara en del i detta projektet, något som jag är otroligt tacksam och glad för! Det känns så viktigt nu när Barnkonventionen äntligen ska bli lag i Sverige, 16 år efter att till exempel vårt grannland Norge gjorde den till lag (just saying…) att vi verkligen använder lagändringen för att arbeta ännu hårdare med att uppmärksamma ALLA barn som anhöriga, även yngre barn. På riktigt.

Att Barnkonventionen blir lag får inte bli bara en check i en box för våra politiker. Att göra Barnkonventionen till en lag är bara början. Vi har otroligt mycket jobb kvar att göra för att alla barn ska få trygga uppväxter och det stöd och den hjälp som de har rätt till för att kunna vara glada och trygga barn som växer upp till glada och trygga vuxna redo att ta sig an världen. Vill ni läsa mer om projektet så kan ni göra det här: http://www.allmannabarnhuset.se/2019/10/projektet-bra-utvecklas-for-aldrarna-3-6-ar-med-stod-fran-arvsfonden/

Det känns som ett väldigt inspirerande och roligt projekt att få vara en del av och känns som en bra kontrast till skolan. En möjlighet att arbeta mer ”hands on” som är min grej och inte bara plöja kurslitteratur. Jag hoppas att ni följer med oss på den resan! Glöm inte att kolla in Allmänna Barnhusets nya Instagramkonto: @allmannabarnhuset


Höstrusk och älgsafari

Nu är det höst på riktigt verkar det som. Idag har det regnat hela dagen, trodde att jag hade sovit till kvällen när jag vaknade i förmiddags då det var så mörkt av molnen. Men näpp. Bara hösten som gjort sitt intåg.

Jobbar helgen och stötte på en fin älg ute i skogarna på ön ikväll. Är ändå uppväxt med en viltsafaripark som granne men har aldrig sett så mycket älg där sammanlagt som jag ser härute många av mina jobbkvällar. De är verkligen majestätiska djur och jag är glad att de får ha sin plats här.

Sista dagarna har jag fått gjort en del saker som jag skjutit på länge, skickat in papper till skolan inför våren då jag ska skriva min kandidatuppsats, skickat in grejer till facket, bokat tid till veterinären för att kastrera, vaccinera och chippa lilleman, haft några möten och bokat telefontid med Södra angående att röja skog till våren. Kan annars skjuta väldigt länge på att ringa sådana samtal så jag är glad att jag fått det gjort. Jag har också betalat alla räkningar, supertråkigt men skönt när det är klart.

Det har varit ett stort beslut att gå tillbaka till heltidsstudier efter nyår, det är något som jag inte har kunnat göra på tre år på grund av min ptsd och utmattning. Under dessa tre år har jag gått ifrån att vara ganska vilsen till att idag känna att mina rötter växer sig starkare och starkare. Jag är på en så mycket bättre plats i livet nu och jag är faktiskt lite peppad på att skriva uppsats. Det lär jag ångra att jag sagt när våren kommer dock, för det kommer säkert vara tufft. Det ska också bli skönt att få färdigt min utbildning. Ett alternativ som inte visade sig vara ett alternativ var att läsa på halvfart eller 75% men det var inget av de lärosäten som erbjuder socionomprogrammet som kunde hjälpa mig med det. Så det får bli heltid och det ska nog gå bra det också.

På måndag åker jag på nätverksträff med utbildare i BRA-samtal (Barns Rätt som Anhöriga) och det ska bli roligt att få höra om allas arbete! Jag kommer också att hålla en inspirationsföreläsning där om mina egna erfarenheter.

Snart är det också dags för höstens första BRA-utbildning. Jag är så tacksam över att jag i mina arbeten får möta så många fantastiska och inspirerande människor. Alla människor har verkligen en historia att berätta och vi kan lära oss mycket bara vi tar oss tid att verkligen se och lyssna på personen.

Sov gott och trevlig helg!

// Bonnie


Så var hösten inledd

Efter en fantastisk sommar med Ersta Vändpunkten-kollo i tre veckor och en vecka i Grekland med bästis tog höstterminen fart på riktigt i förra veckan. På onsdagen åkte jag ner till Kungsbacka för att möta en kollega som också är utbildare i BRA-samtal. Vi höll utbildningsdag 2 av BRA-utbildningen på torsdagen för personal inom Region Hallands psykiatri och somatiska vård. Det var så roligt att se allas engagemang för att uppmärksamma barn och unga som anhöriga.

På fredagen höll jag min föreläsning ”Du är inte jobbig, du HAR det jobbigt” ett inifrånperspektiv på barn som anhöriga, för personal inom BUP, psykiatri och rättspsykiatri i Varberg. Det var riktigt roligt och jag hoppas att det var givande för åhörarna!

Tre riktigt givande dagar. Och sammanfattningsvis efter att ha träffat personal och superengagerade barnombud, Region Halland har kommit långt som uppmärksammar frågan kring barn som anhöriga och jobbar aktivt med den. Tillsammans är grejen!


Att medicinera eller inte?

Idag är en speciell dag för mig. Efter lite över två år tog jag idag min sista tablett litium. Detta efter att jag inväntat de 2 åren läkaren tyckte vi skulle låta det gå innan jag avslutade behandlingen. Plus några månader för nedtrappning. Litium är en fantastisk medicin som har hjälpt så många människor och bidragit till att så många människor kan få en fungerande vardag. Litium ger god effekt på många personer med bipolär sjukdom. Men. Inte på mig. I två år har jag gått och väntat på den närmast magiska effekten som många beskriver att de upplevt efter insättning av litium. Och vi kan väl säga såhär, att den som väntar på något gott. Kunde i detta fall dra åt helvete. Jag svarar inte på litium på något bra sätt alls. I samråd med min läkare och mina anhöriga tog jag därför beslutet av avsluta min behandling med litium.

Detta lagom till att litium är resat hos tillverkaren till i värsta fall 9 augusti (källa: svt.se 4/7 2019). Att människor riskerar att bli utan medicin som för vissa är livsavgörande är fruktansvärt. Bipolär sjukdom är ingen lek, det är en sjukdom med hög dödlighet. Jag hoppas att detta kan lösas snabbt. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om det varit en medicin för en lika dödlig somatisk sjukdom som varit restad. Jag tänker inte spekulera i det. Men funderar gör en ju.

I samband med denna ändå relativt stora förändring i mitt liv har jag såklart tänkt mycket. Mycket av mina tankar cirkulerar kring det stigma som finns runt psykofarmaka. ”Vet du jag tror inte att det är bra att stoppa i sig så där mycket medicin” (den är vi några som har hört ett par gånger va?). Det är ingen som ifrågasätter att en diabetiker behandlar sin sjukdom med insulin. Och låt mig säga såhär. Jag har som en följd av denna stigmatisering och folks ord försökt att klara mig utan mediciner vid ett flertal tillfällen. Resultatet? Inte vackert. Vid flera tillfällen har det resulterat i att jag blivit sängliggande och bara gråtit och kräkts hela dagarna. Jag är alltså en av de människorna vars vardag inte fungerar utan medicinering. Jag behöver den hjälpen för att inte falla ner i det där bottenlösa mörkret. Och vi är många som behöver det. Mediciner, använda på rätt sätt, räddar liv. Och vi kan väl bara enas om att alla människor bestämmer själva över sina liv och huruvida de väljer att medicinera sina sjukdomar eller inte?

Jag står idag på en medicinering som fungerar för mig och nej, det är absolut ingen mirakellösning. Jag går fortfarande i terapi och jobbar stenhårt med mig själv. Jag går en gruppbehandling för personer med komplex traumatisering och nej, allt är inte fluffiga rosa moln. Men det är åtminstone inte det där bottenlösa mörkret då jag varken kunde äta, sova eller existera. Jag kan sköta ett jobb, jag kan vara en bra vän och en bra dotter som Carrie Fisher sa. Mitt liv rullar på. Så snälla tänk efter innan ni skammar någon för att hen väljer att äta medicin för sin psykiska ohälsa/sjukdom.

Och när vi ändå är inne på medicinering. Låt oss bara klargöra en sak. Jag har sett många människor som skriver att pedofiler, våldtäktsmän och andra kriminella borde tvångsmedicineras. Och där måste jag ändå säga stopp. Spä inte på stigmatiseringen kring psykofarmaka. För ja dessa människor är sjuka. Men generalisera inte. Jag kan säga såhär mycket att inte en enda av de förövare jag känner till hade avstått från att utföra sina fruktansvärda och oförlåtliga handlingar på grund av att de hade ätit mediciner. De är sjuka, ja. Men, det är beyond mediciner. Det finns inte en medicin i hela världen som ”botar” detta. Det handlar om en total avsaknad av respekt och ren ondska och galenskap.

Så snälla människor, saknar ni kunskap. Var bara tysta. Jag möter varje dag fördomar mot att jag väljer att medicinera min sjukdom. För att jag väljer livet. Och det är min förbannade rätt att välja. Precis som det är din. Medicin eller ej så i slutet av dagen så vill vi alla bara ha ett bra liv. Kan vi inte bara låta varandra göra det vi själva känner är bäst för oss, så länge det inte skadar någon annan?


Tick tack, tick tack

Tick tack, tick tack. Klockan går. Kväll övergår i natt som övergår i tidig morgon. Det börjar ljusna utanför, fåglarna börjar vakna till liv. Jag har ännu inte somnat. Deras kvitter välkomnar ännu en dag. Ännu en dag att göra till vår alldeles egna. Ännu en dag att följa drömmar. Ännu en dag att harva på i vardagen. Jag har inget emot vardagen. Tänker på citatet att ”livet är det som sker medan vi är upptagna med att planera annat”. Det ligger någonting i det. Såklart. Majoriteten av våra dagar, är ju just vad vi kallar för vardagar. Vår uppgift är således, för att få ett liv vi upplever som meningsfullt, att skapa en vardag som vi trivs med. Som vi kan älska. Eller åtminstone inte hata.

Det fanns en tid då jag hatade vardagen. Det fanns en tid då jag gjorde allt för att fly ifrån den. Verkligen allt. För vardagen, alltså den där gilla vardagslunken där varje dag inte innebar någon form av kaos och kris för mig att lösa skrämde mig. Det fanns också en del av mig som tyckte att vardag verkade tråkigt. För jag var ju en kaospilot. Vem var jag om jag helt plötsligt inte skulle existera för att behaga och hjälpa andra? Men inte bara det. Jag var också helt övertygad om att ett gott liv, ett fint liv, inte var något som jag hade gjort mig förtjänt av.

Mina känslor och mina tankar. Det som verkligen verkligen var jag gömde jag, långt långt inne i mitt innersta. Jag begravde mig i arbete och studier, höll mig sysselsatt i princip dygnet runt. Jag använde mig av olika former av sinnespåverkande medel för att fly från det som hände omkring mig. Men kanske främst från den som hände inom mig. Jag utsatte mig själv för och lät andra utsätta mig för väldigt destruktiva handlingar. Men vem försökte jag lura? Det går inte att gömma tankar och känslor i en evighet.

Jag späkte allt som var jag. Men. Jag har slutat med det nu. Eller jag försöker i alla fall. Det gick långt. För långt. Det var nära att det gick så långt att allt tog slut. Det krävdes ett flertal läkare, en fantastisk psykolog och ett otroligt tålmodigt och stöttande nätverk av nära och kära som vägrade ge upp om mig för att få mig att inse att antingen fortsätter jag på samma spår vilket förr eller senare skulle leda till min död eller så konfronterar jag mina demoner. Min kropp var slut, psykiskt. Men också fysiskt. Det är lätt att underskatta psykets påverkan på vår fysiska hälsa. Det lärde jag mig på en brits på kardiolog-akuten på SÖS efter att ha ignorerat yrsel och tryck över bröstet i en vecka. För jag skulle ”bara” ta mig igenom en vecka till på jobbet. Sen skulle det lugna ner sig. Det lugnade inte ner sig. Och det skulle ta ytterligare 6 månader, min första ordentliga semester på många år och många jobbiga samtal innan det faktiskt landade i mig. Detta höll inte.

Jag jobbade, gud vad jag jobbade. När jag kom hem från jobbet på kvällen satt jag på hallgolvet, ibland i flera timmar och bara stirrade. Omkring mig fortsatte personer att agera ut sitt dåliga mående och sin ohälsa på mig. Och jag tog emot. Stöttade. Lyssnade. Jag tog emot slag efter slag av psykisk terror. När jag satt där på golvet tänkte jag. Jag tänkte att om detta är livet. Då kan det vara. Då vill jag inte mer.

Flera gånger i månaden satt jag på psykjouren. Varje gång fick jag frågan ”vad vill du att vi ska göra för dig”. Och jag hade ingen aning. Vem, som mår riktigt riktigt dåligt vet det när en sitter på psyk med ett stort svart hål i bröstet? Jag ville bara att det skulle sluta göra så jävla ont. Varför gick det inte längre att fly från allt som var tungt? Fortsätt på denna vägen och du kommer att dö sa läkaren. Ville jag dö? Ville jag leva? Jag visste inte. Men det jag visste var att det liv jag levde inte var det liv jag hade föreställt mig att jag skulle ha. Jag trodde att jag hade överlistat livet. Jag trodde att jag hade hittat ett sätt att fly från mitt förflutna och mitt mående. Tji fick jag. För är det någonting jag har lärt mig om livet nu så är det att vi aldrig någonsin kommer att kunna överlista livet. Men ville jag leva?

Jag hade under flera år gått i terapi. Det hade tagit mig många år att bygga upp min tillit till min psykolog. Efter att ha blivit sviken av vården och min omgivning i hela mitt liv så är det såhär i efterhand kanske inte så konstigt. Men hon stod kvar. Och efter 3,5 år så nådde hon in. På riktigt.

Min omgivning som hade skrikit länge och försökt få mig att ta ordentlig hjälp, öppna upp det där svarta hålet. Lära mig leva och inte bara överleva var helt fantastiska denna period i mitt liv. Som alltid.

En dag kollapsade jag hemma och hamnade på sjukhus. Dagen efter var jag tillbaka på jobbet igen. Men, på bussen hem tog jag ett beslut. Ett beslut som fått mogna länge och väl. Men nu höll det inte längre, jag tog upp min mobil och skickade ett sms till min bästa vän. Kort och koncist skrev jag ”Jag ska säga upp mig”. Hon svarade inom en minut. ”Jag är så stolt över dig”.

Från den dagen har jag försökt sluta springa. Jag har totalt kapitulerat i min terapi och försöker att lägga alla korten på bordet i den takt jag orkar. Jag har börjat en gruppterapi för personer med komplex traumatisering och dissociation vilket jag aldrig trodde skulle hända. Jag jobbar deltid. Jag vilar. Andas.

Och det är inte alls det liv jag hade tänkt att jag skulle leva som snart 28-åring. Långt ifrån de framgångar, utbildningar och annat jag hade tänkt mig. Eller rättare sagt som andra hade tänkt sig för mig. Och jag har insett att om jag inte är i samklang med mitt innersta, om jag inte bearbetar min bakgrund så kommer jag att dö i jakt på framgångar som andra förväntar sig av mig. Visst. Jag hade väl inte direkt önskat mig ett liv där en stor del av min kraft och ork går åt till att hantera ångest och gå i behandling. Ett liv med sömnlösa nätter, ångest och fortsatt med människor i min omgivning som är väldigt sjuka. Där jag inte kan jobba heltid och just nu inte orkar göra färdigt min utbildning. Men. Den där stunden på bussen då jag skickade sms:et så insåg jag. Att nej. Jag vill inte dö. Ibland vet jag inte hur jag ska orka fortsätta leva. Men från det till att faktiskt dö. Så är det ett längre avstånd än jag tidigare kände.

Och det avståndet är. Vardagen. För jag har ett jobb som jag faktiskt tycker om, jag har en familj som jag älskar och som älskar mig. Och när mina sömnlösa nätter övergår i tidiga morgnar med fågelsång. Då vet jag att jag har valt rätt som valt att fortsätta andas.

Jag har lärt mig att ingen kan göra jobbet förutom jag. Det finns ingen quick fix, ingen kan göra behandlingen åt mig och det finns inget medel i världen som kan trolla bort min bakgrund. Det som hände hände. Det var som det var. Men nu är det som det är. Jag måste igenom det. Och jag kommer att lyckas. Jag vill lyckas. För jag vill så innerligt jävla gärna ha den där vardagen.

Det finns ett citat som säger ”att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Men jag vet att jag måste vinna ett krig för att kunna leva ett liv. Och nu krigar jag för mig, inte emot mig. Det är en stor skillnad. Och en annan sak jag lärt mig. Idag är jag helt öppen med mina nära och kära om allt. Jag ber om hjälp. Jag vet att jag inte måste bära allt själv. För vi är mindre ensamma tillsammans. Jag vet att jag är älskad för den jag är. Inte för det jag gör.

Tick tack, tick tack. Klockan går. Kväll övergår i natt som övergår i tidig morgon. Det börjar ljusna utanför, fåglarna börjar vakna till liv. Jag har ännu inte somnat. Deras kvitter välkomnar ännu en dag. Ännu en dag att göra till vår alldeles egna. Och som jag ska göra det.


Det finns inga björnar som sover

”Man vill ju inte väcka den björn som sover”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det uttrycket i samband med att vuxna ska prata med barn om jobbiga saker. Lika många gånger som jag hört det, lika trött på det är jag. Tidigt 1900-tal ringde och ville ha tillbaka sitt uttryck. Det finns inga björnar som sover på detta område. De barn och unga som har det jobbigt lever varje dag med sin situation och det finns ingenting du kan ”väcka” som de inte redan tänkt på. Jag gick hela min uppväxt runt med ett svart hål inom mig. Ett svart hål fullt av skuld och skam. Jag trodde att det var mig det var fel på. Jag trodde att det fanns någonting som jag kunde göra för att göra mina föräldrar friska. Tänk er att som barn gå runt och bära på dessa tankar och känslor. Jag mådde redan så dåligt det gick att må. Inte en enda björn sov. 

 

Så min fråga till de personer som fortfarande gömmer sig bakom att en inte ska väcka den björn som sover är lika enkel som den är viktig att ni faktiskt ställer till er själva. Vad är ni rädda för? Vad är det ni tror kommer hända? 

 

Jag kan nog vara behjälplig med svaret. Jag vet vad som kommer att hända. Att barnet kanske för första gången i sitt liv kan få slippa känna denna ensamhet och skuld. Få veta att det finns vuxna som bryr sig och att de inte är ensamma. Att det finns hjälp att få.

 

Så vad är problemet då? 

 

Jo, förmodligen kommer detta innebära lite merarbete för er, kanske kommer det att innebära att ni behöver agera för att skydda barnet och att föräldrarna blir arga för att ni ”lagt er i” deras familjeangelägenheter. Och ja, jag fattar att det kan vara obehagligt. Kanske har ni inte så stort förtroende för sociala myndigheter. Kanske har ni hört om långa köer till BUP och en vårdapparat som går på knäna. 

 

Men. Vad är alternativet? 

 

Alternativet är att ni både nu och inför framtiden riskerar barnets hälsa. Barn som har växt upp i familjer där någon har ett missbruk eller psykisk sjukdom är överrepresenterade i suicidstatistiken, en stor del går ut grundskolan med ofullständiga betyg och riskerar egen framtida psykisk ohälsa, eget missbruk och utanförskap. Att inte agera medför också ansvar. Ett ansvar som i alla fall inte jag skulle vilja leva med. 

 

Alla barn är allas barn. Vi har alla ett gemensamt ansvar att skydda de barn och unga som är i behov av det och se till att de får det stöd och den hjälp som de har rätt till. 

 

Jag kan idag tänka tillbaka på de som såg men inte gjorde något när jag var liten. Jag är inte arg. Jag kan däremot känna en sorg. Men. Jag hade tur. När jag var 16 år var det äntligen någon som såg mig. Såg och vågade fråga och agera. Jag klarade mig. Men jag har tyvärr vänner som inte gjorde det. Som inte lever idag för att vuxenvärlden blundade. 

 

Enligt lag bör vi alla anmäla till socialtjänsten när vi känner oro för ett barns situation. Det finns så mycket bra hjälp. Ibland är den svår att hitta och det kan ta tid. Ibland blir det fel. Då måste vi som vuxna stå kvar och kriga för barnen. Inget barn ska behöva uppleva den ensamheten jag kände. Inget barn ska sen när de är vuxna behöva höra folks bortförklaringar till varför de inte gjorde något. För om vi som vuxna är rädda, tänk då hur rädda barnen är. Ni kommer att behöva fråga 100 gånger ibland. Barn kommer säga att allt är bra, att de inte behöver hjälp och att ni inte får prata med deras föräldrar. Detta är varningsklockor. Jag kunde ha varit död idag. På grund av att folk inte tog dessa varningsklockor på allvar. Men jag lever. Och jag kommer aldrig sluta med mitt mantra. Det. Finns. Inga. Björnar. Som. Sover.