I don’t need you to fix me, I just need you to sit with me in the dark

Att leva med en kronisk psykisk sjukdom är jävligt ensamt mellan varven. Jag vill se mig själv som en stark person och jag har världens bästa flock runt mig. Folk som låter mig vara precis som jag är. Som finns där i med- och motgång och som aldrig talar om för mig hur jag ska/bör känna och tänka. Jag är så otroligt tacksam för dessa människor. Men bipoläritet och ptsd har en fantastisk förmåga att bygga murar. Särskilt fort bygger den på nätterna. När en ligger där ensam och hör klockan ticka. Det ljusnar ute och du vet att du snart ska upp. Upp och prestera, le, möta världen. Innanför murarna är det kallt och mörkt. Tomt. Ensamt. Det blåser. Blåser småspik som på bistra höstdagar. Blåsten viskar. Nej. Skriker. Ensam. Oälskad. Misslyckad. Och jag vet ju att det inte stämmer. Jag är ju sjukt jäkla älskad egentligen? Men innanför muren, i mörkret, är det ibland så otroligt svårt att se det. Har en extra otur kommer här även det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet för att en tänker som en gör när en har så många som gör så mycket och som älskar en. Mörkret djupnar än mer. Vad är jag för otacksam människa egentligen?

Här kan en prova olika råd som människor genom åren gett en. Antingen att helt sonika rycka upp sig. Andas. Prova mindfulness. Tänka positivt. Ja jäklar vad en ska tänka positivt hela tiden. Som om det var det det handlade om. Jag är grym på att tänka positivt. Annars hade jag inte stått här idag. Och jag vet att det inte kommer att vara såhär. Alltid. Men jag vet också, att andningsövningar inte är lösningen. Bara. Det är inte så enkelt. Precis som att mediciner inte är lösningen. Bara. Även om gudarna ska veta att jag hade önskat det. Helst det där med andningen. Fatta smidigt. Och billigt.

Ångest är inget permanent. Ångest går över. Jag vet det. Du vet det. Men där i mörkret, innanför muren blir de orden nästan komiska. Särskilt när jag vet att min sjukdom kommer medföra periodvis ångest livet ut.

Nej där innanför muren, i blåsten står en ofta maktlös. Mindfullness och andning till trots och att tänka att det kommer att bli bättre känns som ett hån. Enda vägen ut är igenom. För igenom kommer jag. Men ibland behöver jag tid. Och ibland behöver jag för att kunna komma ut starkare få vara där i mörkret. Och tycka att det är för jävligt. Höra er säga att ni finns där och att ni tycker om mig, se er vänta in mig. För det spretar känslor åt alla håll och jag måste vänta in mig själv, vänta in min själ. Då gror till slut kraften. Kraften som gör att jag orkar dra till muren med en rak höger, rätt i magen. Sedan kliver jag över muren och det är som om mörkret aldrig existerat. Psykisk ohälsa är vår tids största folkhälsoproblem och alla som krigar mot det är mina idoler. Och jag vet att vi alla bara vill försöka hjälpa till. Men ibland är det bättre att lyssna och inte ge råd som personen inte bett om. Eller försöka säga att det blir bättre. Även om vi inte menar det finns risken att det tolkas som att vi underminerar personens känslor. För visst suger det med ångest. Visst är det fruktansvärt att vissa människor tvingas genomgå detta? Precis som det är lika fruktansvärt med allt annat lidande som människor tvingas utstå i världen och nej, det går inte att jämföra olika människors lidande. Vi måste göra plats i våra hjärtan för alla. Jag hatar berg- och dalbanor. Men nu är det så att livet är en berg- och dalbana, så det är bara att haka på. Ska du med?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *