Men. Jag minns när jag var liten och det var en mardröm redan då.

Jul. Vi lever i ett av europas mest sekulariserade länder. Ändå firar vi jul som aldrig förr. Verkligen som aldrig förr och det är nog få som skänker födelsedagsbarnet en tanke på jul. Julhandeln slår rekord år efter år. Trots varningssignalerna om vad vår konsumtion innebär för klimatet. Och alla tycker att det är så roligt och mysigt med jul. Eller? Nej, precis. Så är det ju inte. Och vi vet ju detta egentligen? Vi vet att det är så många som känner stress, press och obehag när det går mot jul. Ändå fortsätter våra Instagramflöden att bestå av dekorationer, julklappshets och barn i pepparkaksdräkt. Få är de människor som vågar stå upp för att julen kan vara en ren och skär grund till ångest. Kanske är de ensamma, kanske har de dåliga erfarenheter av julfirande, kanske är de sjuka, kanske saknar de pengar eller tycker av andra anledningar inte att julen är förknippat med den idyll vi slås i att det ska vara.

Jag gillar inte julen. Jag minns när jag var liten. Och ja, precis som i sången så var det en mardröm redan då. Vi firade alltid jul helgen andra eller tredje advent då vi aldrig var i Sverige på riktiga julafton. Jag såg ofta fram emot jul, mamma var alltid mån om att allt skulle vara perfekt. Men det var inte perfekt, för i källaren satt tomten och söp. Dagen inleddes alltid med bråk. ”Du hade LOVAT att inte dricka i år”. Det sket tomten i. Kan man säga. ”Sköt dig själv din fula jävel” ”Satmara”. ”Hynda”. Skällsorden mot mamma haglade.

Försökte gå mellan. Gjuta olja på de där förbannade vågorna. Lyckades sällan.

Vid 12 kom inte hela släkten men i alla fall mormor, morfar och farmor. Efter mat och bandad Kalle Anka var det dags för tomten att komma uppsnubblande från källaren. Tomten var lika röd i ansiktet som tomtedräkten och skägget satt på sned. Tomten luktade. Och sluddrade.

Bara en bild med tomten sen fick man öppna paket. Fick alltid massa fina saker. Mamma försökte kompensera. Mamma kämpade så hårt. Men jag fick aldrig det jag mest önskade mig. Lugn och ro och nyktra vuxna. Den där magin som folk pratade om skulle finnas vid jul. Var fanns den? Tomten somnade tidigt. Det gjorde aldrig jag. Jag låg och tänkte på vad jag hade gjort för fel. I år igen. Tänkte på vad jag hade kunnat göra annorlunda. För att han inte skulle dricka. Tomten som inte är far till alla barnen. Men till mig. Och det finns så många barn och unga som går runt med samma klump i magen som jag gjorde. Och det finns så många som har liknande bakgrund som mig som precis som jag känner en krypande känsla av ångest och illamående när november närmar sig sitt slut även i vuxen ålder.

Idag vet jag att det inte hade med mig att göra. Det var inte mitt fel. Men jag gillar fortfarande inte julen. Jag vågar liksom inte riktigt. Jag har nästan alltid jobbat julhelgen. Sedan jag blev vuxen. Det har varit skönt att slippa fokusera på sig själv. Det är ganska trevligt att jobba storhelger.

I år däremot så ska jag inte göra det. I år ska jag vara ledig hela julafton och fira en dunderjul med min bästa vän och hennes familj. Jätteläskigt. Men det är början på något nytt och jag tror att det kommer att bli fantastiskt! Jag är för evigt tacksam för att jag valde att fortsätta kämpa. Och för att jag har så fina vänner.

Hur du än firar, vad du än gör. Glöm inte att julafton bara är en vanlig dag och jo, ibland suger den. Det är okej att tänka det, det är okej att känna det. Du får vara arg, ledsen, besviken. Du är inte ensam och julen är snart över. Gör det du kan för att ta hand om dig själv och vara snäll mot dig själv. Och är det jobbigt, titta inte på sociala medier. Tänk på att alla som uppdaterar #perfectchristmas också har skräpdagar, bråkar och är smygirriterade på nån släkting. Du är fantastisk, fortsätt kriga! Jag är så stolt över dig<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *