När din kropp säger nej-även om hjärnan säger ja

”Du lever bara en gång och den gången är nu, det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du” – The Noice

Det är dags att du börjar leva för din egen skull. Så många gånger som jag har fått höra det. Lika många gånger har jag tänkt att jag redan gjorde det. Jag stod upp, gick i skolan, jobbade, tog hand om andra som kanske inte alltid förtjänade det, jag gjorde allt man ”ska” göra. Och helt plötsligt stod jag där och hade inte haft en ordentlig semester på 3 år.

Visst, det var väl många som var nöjda med mig. Men jag var ändå fortfarande inte riktigt nöjd, jag kände mig tom och de där konstiga huggen i diafragman kom oftare och oftare. Min familj(egenvalda) och andra runtom skrek bromsa, men jag hörde dem inte riktigt. Inte förrän de hade skrikit ett bra tag hörde jag dem. Men jag lugnade dem och sa att ”jag ska bara igenom de kommande tre veckorna” sen blir det bättre eller ”jag ska bara fixa detta också”. Jag ville inte se vad som höll på att hända. Med rök sprutande ur öronen satte jag mig en fredag sedan på ett tåg mot Skåne. Vidare mot Österrike dagen efter och när vi sedan började närma oss alperna och jag såg topparna så var det som att en tung sten lyftes från mitt bröst. En sten som jag inte ens visste hade funnits där. Jag var hemma. Omgiven av människor jag känt länge och som jag älskar landade jag. Steg för steg. Övade på att koppla bort telefonen. Sov, åt och gjorde saker jag tycker om. Jag vågade släppa på kontrollen. Vandrade, åkte skidor och skrattade, herregud vad jag skrattade. Den veckan såddes ett frö i mig. Frågor som andra ställt mig så många gånger, som jag då bara viftat bort ekade. Vad håller du på med? Och för vems skull? När ska du sluta springa? Du hatar ju egentligen att springa?

Och det handlar inte om att jag inte älskade och älskar vad jag gör. Tvärt om. Jag älskar allt jag gör, lite för mycket. Ibland på bekostnad av kärleken och omsorgen till/av mig själv.

Någon månad senare satte kroppen stopp. Inte lika hårt som förra gången, för 4 år sedan. Men stopp tog det och jag kollapsade och hamnade på akuten.

Skämtsamt så pratas det om hamsterhjulet. Men sanningen att säga så är det långt ifrån roligt. Det är tvärt om livsfarligt. Har ni sett när en hamster trillar i ett sådant hjul? Och tumlar runt flera varv. Det är precis det vi riskerar att utsätta oss själva för om vi inte passar oss. Och det där tumlandet gör ont. Jag har provat två gånger.

Var grunden till denna inre stress ligger är nog dels min bakgrund av att ständigt fly(det är ett annat inlägg), min psykiska sårbarhet och stigmatiseringen kring den(det är också ett annat inlägg) som leder till att jag pressar mig själv extra, men lika mycket vårt elitistiska samhälle. Ett samhälle som hela tiden säger ”lite till” ”lite mer”.

Så till er som har skrikit. Jag hör er. Och jag inte bara hör er. Jag lyssnar. Jag lyssnar och tar in. Denna gången gör jag verkligen det. Och jag är tacksam för er. Tacksam att jag har stjärnor som ni i mitt liv. Som ser att ja, nu går det åt fanders igen och sen fångar upp, kramar, tröstar och peppar. Utan att döma. Ni låter mig bränna mig, för det är så jag lär mig, ni vet det, jag vet det. Men jag står aldrig ensam. Ni står med mig. Utan att jag någonsin ens behöver fråga.

Jag försöker nu lära mig ett liv utanför hamsterhjulet. Det är ovant och läskigt. Stundtals tråkigt. Stundtals skitjobbigt. För det går nog inte att komma undan att där i hamsterhjulet, när vi springer, så springer vi inte bara mot någonting. Vi springer också ifrån någonting. Nu försöker jag titta på det där jag sprang ifrån och varför. Jag tror att det är enda sättet. Enda vägen. För i hamsterhjulet överlever vi. Men nu är det dags att leva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *