Tick tack, tick tack

Tick tack, tick tack. Klockan går. Kväll övergår i natt som övergår i tidig morgon. Det börjar ljusna utanför, fåglarna börjar vakna till liv. Jag har ännu inte somnat. Deras kvitter välkomnar ännu en dag. Ännu en dag att göra till vår alldeles egna. Ännu en dag att följa drömmar. Ännu en dag att harva på i vardagen. Jag har inget emot vardagen. Tänker på citatet att ”livet är det som sker medan vi är upptagna med att planera annat”. Det ligger någonting i det. Såklart. Majoriteten av våra dagar, är ju just vad vi kallar för vardagar. Vår uppgift är således, för att få ett liv vi upplever som meningsfullt, att skapa en vardag som vi trivs med. Som vi kan älska. Eller åtminstone inte hata.

Det fanns en tid då jag hatade vardagen. Det fanns en tid då jag gjorde allt för att fly ifrån den. Verkligen allt. För vardagen, alltså den där gilla vardagslunken där varje dag inte innebar någon form av kaos och kris för mig att lösa skrämde mig. Det fanns också en del av mig som tyckte att vardag verkade tråkigt. För jag var ju en kaospilot. Vem var jag om jag helt plötsligt inte skulle existera för att behaga och hjälpa andra? Men inte bara det. Jag var också helt övertygad om att ett gott liv, ett fint liv, inte var något som jag hade gjort mig förtjänt av.

Mina känslor och mina tankar. Det som verkligen verkligen var jag gömde jag, långt långt inne i mitt innersta. Jag begravde mig i arbete och studier, höll mig sysselsatt i princip dygnet runt. Jag använde mig av olika former av sinnespåverkande medel för att fly från det som hände omkring mig. Men kanske främst från den som hände inom mig. Jag utsatte mig själv för och lät andra utsätta mig för väldigt destruktiva handlingar. Men vem försökte jag lura? Det går inte att gömma tankar och känslor i en evighet.

Jag späkte allt som var jag. Men. Jag har slutat med det nu. Eller jag försöker i alla fall. Det gick långt. För långt. Det var nära att det gick så långt att allt tog slut. Det krävdes ett flertal läkare, en fantastisk psykolog och ett otroligt tålmodigt och stöttande nätverk av nära och kära som vägrade ge upp om mig för att få mig att inse att antingen fortsätter jag på samma spår vilket förr eller senare skulle leda till min död eller så konfronterar jag mina demoner. Min kropp var slut, psykiskt. Men också fysiskt. Det är lätt att underskatta psykets påverkan på vår fysiska hälsa. Det lärde jag mig på en brits på kardiolog-akuten på SÖS efter att ha ignorerat yrsel och tryck över bröstet i en vecka. För jag skulle ”bara” ta mig igenom en vecka till på jobbet. Sen skulle det lugna ner sig. Det lugnade inte ner sig. Och det skulle ta ytterligare 6 månader, min första ordentliga semester på många år och många jobbiga samtal innan det faktiskt landade i mig. Detta höll inte.

Jag jobbade, gud vad jag jobbade. När jag kom hem från jobbet på kvällen satt jag på hallgolvet, ibland i flera timmar och bara stirrade. Omkring mig fortsatte personer att agera ut sitt dåliga mående och sin ohälsa på mig. Och jag tog emot. Stöttade. Lyssnade. Jag tog emot slag efter slag av psykisk terror. När jag satt där på golvet tänkte jag. Jag tänkte att om detta är livet. Då kan det vara. Då vill jag inte mer.

Flera gånger i månaden satt jag på psykjouren. Varje gång fick jag frågan ”vad vill du att vi ska göra för dig”. Och jag hade ingen aning. Vem, som mår riktigt riktigt dåligt vet det när en sitter på psyk med ett stort svart hål i bröstet? Jag ville bara att det skulle sluta göra så jävla ont. Varför gick det inte längre att fly från allt som var tungt? Fortsätt på denna vägen och du kommer att dö sa läkaren. Ville jag dö? Ville jag leva? Jag visste inte. Men det jag visste var att det liv jag levde inte var det liv jag hade föreställt mig att jag skulle ha. Jag trodde att jag hade överlistat livet. Jag trodde att jag hade hittat ett sätt att fly från mitt förflutna och mitt mående. Tji fick jag. För är det någonting jag har lärt mig om livet nu så är det att vi aldrig någonsin kommer att kunna överlista livet. Men ville jag leva?

Jag hade under flera år gått i terapi. Det hade tagit mig många år att bygga upp min tillit till min psykolog. Efter att ha blivit sviken av vården och min omgivning i hela mitt liv så är det såhär i efterhand kanske inte så konstigt. Men hon stod kvar. Och efter 3,5 år så nådde hon in. På riktigt.

Min omgivning som hade skrikit länge och försökt få mig att ta ordentlig hjälp, öppna upp det där svarta hålet. Lära mig leva och inte bara överleva var helt fantastiska denna period i mitt liv. Som alltid.

En dag kollapsade jag hemma och hamnade på sjukhus. Dagen efter var jag tillbaka på jobbet igen. Men, på bussen hem tog jag ett beslut. Ett beslut som fått mogna länge och väl. Men nu höll det inte längre, jag tog upp min mobil och skickade ett sms till min bästa vän. Kort och koncist skrev jag ”Jag ska säga upp mig”. Hon svarade inom en minut. ”Jag är så stolt över dig”.

Från den dagen har jag försökt sluta springa. Jag har totalt kapitulerat i min terapi och försöker att lägga alla korten på bordet i den takt jag orkar. Jag har börjat en gruppterapi för personer med komplex traumatisering och dissociation vilket jag aldrig trodde skulle hända. Jag jobbar deltid. Jag vilar. Andas.

Och det är inte alls det liv jag hade tänkt att jag skulle leva som snart 28-åring. Långt ifrån de framgångar, utbildningar och annat jag hade tänkt mig. Eller rättare sagt som andra hade tänkt sig för mig. Och jag har insett att om jag inte är i samklang med mitt innersta, om jag inte bearbetar min bakgrund så kommer jag att dö i jakt på framgångar som andra förväntar sig av mig. Visst. Jag hade väl inte direkt önskat mig ett liv där en stor del av min kraft och ork går åt till att hantera ångest och gå i behandling. Ett liv med sömnlösa nätter, ångest och fortsatt med människor i min omgivning som är väldigt sjuka. Där jag inte kan jobba heltid och just nu inte orkar göra färdigt min utbildning. Men. Den där stunden på bussen då jag skickade sms:et så insåg jag. Att nej. Jag vill inte dö. Ibland vet jag inte hur jag ska orka fortsätta leva. Men från det till att faktiskt dö. Så är det ett längre avstånd än jag tidigare kände.

Och det avståndet är. Vardagen. För jag har ett jobb som jag faktiskt tycker om, jag har en familj som jag älskar och som älskar mig. Och när mina sömnlösa nätter övergår i tidiga morgnar med fågelsång. Då vet jag att jag har valt rätt som valt att fortsätta andas.

Jag har lärt mig att ingen kan göra jobbet förutom jag. Det finns ingen quick fix, ingen kan göra behandlingen åt mig och det finns inget medel i världen som kan trolla bort min bakgrund. Det som hände hände. Det var som det var. Men nu är det som det är. Jag måste igenom det. Och jag kommer att lyckas. Jag vill lyckas. För jag vill så innerligt jävla gärna ha den där vardagen.

Det finns ett citat som säger ”att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Men jag vet att jag måste vinna ett krig för att kunna leva ett liv. Och nu krigar jag för mig, inte emot mig. Det är en stor skillnad. Och en annan sak jag lärt mig. Idag är jag helt öppen med mina nära och kära om allt. Jag ber om hjälp. Jag vet att jag inte måste bära allt själv. För vi är mindre ensamma tillsammans. Jag vet att jag är älskad för den jag är. Inte för det jag gör.

Tick tack, tick tack. Klockan går. Kväll övergår i natt som övergår i tidig morgon. Det börjar ljusna utanför, fåglarna börjar vakna till liv. Jag har ännu inte somnat. Deras kvitter välkomnar ännu en dag. Ännu en dag att göra till vår alldeles egna. Och som jag ska göra det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *