Trötthet och sömn

Jag är fortfarande otroligt trött och börjar känna av den där nedstämdheten som ofta kommer till mig på hösten. Jag försöker att ta mig ut varje dag och gå eller jogga när det är ljust för att få lite dagsljus och visst är det fint(jag menar, se bilden) med höstens färger och naturen. Men jag måste bara tugga i mig att jag inte är en höstmänniska och att traumabehandling tar på krafterna.

Uttrappningen av medicinen flyter på, läkaren ringde förra veckan och vi beslutade att jag ska fortsätta utan. Kanske har tröttheten gett med sig litegrann och såhär i höstmörkret så är det ju faktiskt helt okej att vara lite trött. Jag försöker tänka så och min mamma peppar mig att försöka göra något mysigt av mörkret, så jag försöker duscha varmt med duschtvål som luktar gott, smörja mina torra armar, dricka te och göra en och annan ansiktsmask. Och såklart tända massa ljus. Och när jag behöver så tar jag lugnande och en sömntablett då och då. Mitt mål är att sova minst 10 timmar varje natt och inte vända på dygnet. Många tror att jag redan har vänt på dygnet då jag utan problem sover till 11.00 om jag inte ställer klockan, men faktum är att jag ändå går och lägger mig runt 23.00 haha! Jag har alltid behövt mycket sömn och därför blir det så sårbart i perioder då jag inte sover alls eller drömmer mycket mardrömmar. Två utmattningar på det och en ptsd-diagnos och du får ett sjujäkla sömnbehov. Minns inte när jag sist hade en dag då jag inte var trött. Jag försöker att acceptera att det är så, att jag inte har samma ork som vissa andra och det är ok. Det är inte kul. Men det är ok. Det måste få vara okej.

Idag skulle jag egentligen varit i Göteborg och hållit i dag 2 av BRA-utbildningen för ett gäng där. Men på grund av situationen med covid-19 fick vi stanna hemma och köra den digitalt i stället. Var lite nervös för hur det skulle gå men det löste sig prima och det blev fint häng! Det är otroligt roligt att få chans att utbilda så många olika professioner som jag får möjlighet att göra och det är roligt att fler och fler arbetsplatser uppmärksammar barn som anhöriga i sina verksamheter. Har utbildat allt ifrån rättspsykiatri, iva-vård, missbruksvård, psykiatri, onkologi, socialtjänst, frivilligorganisationer till habilitering. Så häftigt!

Nu ska jag sova igen, haha! Nattinatti!


1 tablett vid behov mot kraftig ångest

För första gången på länge så tog jag faktiskt lugnande ikväll. 1 tablett vid behov, mot kraftig ångest, max 3 gånger per dygn. För något år sedan var det snarare regel än undantag med de där 3 tabletterna per dygn. Men nu var det ett tag sedan jag tog och föga förvånande så var min inre kritiker där direkt och klankade ner på mig. Spottade och fräste för att jag inte klarade av att hantera ”lite ångest” själv. Högre och högre fräste hon. Jag satte igång en serie för att försöka överrösta henne, insåg sedan att ”Morden i Midsomer” kanske inte var helt rätt serie. Bytte till ”Nailed it” (har ni inte sett så se, finns på Netflix) tog på mig ett par raggsockor och kröp ner under dubbla täcken. Hörde fräsandet avta lite och försökte resonera lite logiskt med mig själv.

Det är inte jag som är svag. Det är ångesten. OCH det är absolut inget svaghetstecken att ta mediciner, varken vid behov eller regelbundet.

Jag har de senaste månaderna trappat ut en av mina antidepressiva mediciner, japp, mina, plural. Medicinen i fråga har jag ätit sedan 2016 och det har inte varit en särskilt angenäm process. Då det är en medicin som inte bara haft en antidepressiv effekt utan också ska göra att en får lite mer energi (något som verkligen kan behövas vid depression) så var jag beredd på lite trötthet. Och det blev verkligen full pott på den, jag har varit så himla trött, känt ökad ångest vissa kvällar och det hänger i. Jag har nu varit helt utan den i cirka 1,5 vecka och läkaren ska ringa om ytterligare 1,5 vecka för utvärdering.

Som vanligt har jag haft lite svårt att förlika mig med trötthet/minskad kapacitet att jobba och göra det jag vill. Som vanligt vill jag så mycket!

Anledningen till att jag börjat trappa ut medicin är för att min plan är att försöka bli gravid inom några år och ingen av mina mediciner är att rekommendera i samband med en graviditet. Vi vill därför utvärdera lite hur vi ska sköta min medicinering vid en eventuell graviditet.

Att en medicin inte BÖR tar i samband med graviditet innebär inte att den ALDRIG ska tas i samband med en graviditet. Det är alltid en avvägning en ska göra med läkare och det är en diskussion min läkare och jag har löpande. I en del fall är det en större risk för ett foster att moderns psykiska ohälsa inte medicineras än riskerna för faktiska skador på fostret orsakade av medicinen i fråga. Sådana graviditeter följs alltid självklart extra noga och jag känner mig helt trygg i om så skulle bli fallet. Men jag har valt att i samråd med min läkare välja att prova att trappa ut mediciner i sakta mak för att se hur mitt psyke och min kropp kommer att reagera i god tid innan en graviditet så att jag kan väga för och emot och rådgöra med läkaren.

MEN. Då jag också är en person som blir väldigt trött av mörkret på vinterhalvåret så kan det vara så att detta inte är en bra tid att ta ut just denna medicinen helt. Och det kan bli så att jag sätter in en låg dos igen. Men då har jag provat och det skadar aldrig.

Jag tror inte att det finns en universallösning för hur en ska hantera psykisk ohälsa, stress och medicinering. Och jag är fortfarande av den fasta åsikten att mediciner vid ett flertal gånger har räddat mitt liv. Att jobba med sig själv är ett livslångt projekt som stundtals är riktigt jävla skitjobbigt och vi ska absolut inte känna någon som helst skuld eller känna oss som sämre människor för att vi valt eller väljer att medicinera. Att vissa ständigt uttrycker ”jag tror inte att det är bra att äta massa mediciner”, ”akta så att du inte blir beroende” och ”livet går upp och ner och du måste lära dig att leva med det och hantera det själv” får stå för dem. Som att jag väljer att medicinera för att jag ibland får datastrul eller punka på bilen…

Ingen kommer någonsin veta 100% vad jag har gått igenom och jag kommer aldrig någonsin veta 100% vad någon annan har gått igenom. Men en sak vet jag. Jag kommer aldrig att döma någon som väljer att medicinera sin psykiska ohälsa och inte heller någon som väljer att inte göra det. Kan vi inte bara alla stötta varandra på den väg vi väljer? Ingen väg är allas väg, men allas väg ÄR en väg. Och vi kan ändå vandra tillsammans.


Det omtalade ”flowet” i löpningen

Jag har verkligen aldrig funnit någon större glädje i att springa, det där ”flowet” som vissa säger att en kommer in i efter ett tag där allting bara känns lätt har jag verkligen aldrig upplevt. Jag har oftast sagt att om någon ser mig springa så är det för att någon jagar mig. Däremot har jag alltid velat vara en person som uppskattar att springa. Att annars brinna för sporter som kommer med ett stort lass utrustning har ibland sina nackdelar. Det vore så skönt att bara kunna snöra på sig ett par skor och vara klar. Slippa bulky luggage nån gång mellan varven så att säga.

Jag tycker också att det är tråkigt att springa själv, samtidigt vill jag inte springa med någon annan för att jag vill kunna bestämma mitt eget tempo. Därför tänkte jag att jag skulle testa Storytels löparskola. Den var bra tyckte jag, nivå ett alternerar 4 minuters rask gång med 1 minuts joggande i 25 minuter vilket var en bra början för en stel och otränad person som jag. Meningen är att en ska köra denna varannan dag och sedan när en känner sig redo går en vidare till nivå 2 osv. Målet är att kunna jogga 25 minuter utan avbrott och det ska bli spännande att se om det lyckas. Har aldrig sprungit 25 minuter i streck i mitt liv tror jag. Eftersom att jag nu håller på att trappa ut en medicin så hoppas jag att jag kanske ska bli lite mindre trött om dagarna och det ska ju hjälpa med motion. Om jag hittar flowet säger jag till 😉


Pyssel i isolering

Bestämde mig för att ta tag i balkongen, då jag ska plugga en del i sommar och jobba mycket hemifrån så känns det fint att kunna sitta på balkongen. Så balkongen är nu skurad, ordentligt mycket alger och smuts som skulle bort, därefter målat med träskydd. Blev över förväntan fint, trodde faktiskt inte att det skulle bli så bra. Ska fortsätta projektet med att sätta upp kattnät och insynsskydd. Tids nog blir det nog ett bra ställe för lite hemmajobb eller bokläsning. Trots att jag har blåmärken på knäna efter att ha legat på knä och skurat och målat tre dagar i sträck, men det var det värt.

Kvällen har jag spenderat med att göra en pärm med mina minnessaker som ligger och skräpar runt härhemma i olika temporära lådor/mappar/korgar. Mindre plottrigt, vilket är skönt för en rörig hjärna. Jag tog sedan en promenad ner till vattnet och tog ett kvällsdopp. Inte direkt varmt men skönt för att rensa huvudet. Promenaden ner till vattnet och tillbaka påminde mig återigen om hur vackert jag bor och hur lycklig jag är över det. Dag för dag så blir jag starkare och tryggare här. Denna ön och människorna i min omgivning ger mig sinnesro på ett sätt jag inte upplevt förut och jag är så tacksam.

Jag har länge haft svårt att få in en rutin i att skriva på bloggen. Jag har länge haft en spärr gällande mitt skrivande då det blivit förknippat med prestation. Som så mycket annat i mitt liv. Jag ska dock försöka ändra på det nu och bara skriva för min egen skull.

Dag 1
Dag 2
Dag 3
Kvällens tur till vattnet


Är du närstående till någon äldre eller annan riskgrupp?

Jag förstår att alla som har äldre närstående eller närstående som tillhör andra riskgrupper är oroliga just nu. Jag förstår att det kan kännas jättejobbigt att inte kunna besöka sina närstående men det är en försiktighetsåtgärd som i dag är nödvändig. Runtom i världen ser vi hur framförallt äldre och personer i riskgrupper drabbas extremt hårt av virussjukdomen covid-19. Det är därför allas vår skyldighet att se till att skydda dessa människor. Och det finns mycket vi kan göra!

Vanliga råd såsom basal handhygien och att stanna hemma vid minsta sjukdomstecken har vi under flera veckor matats av från alla håll. Nu har det också kommit rekommendationer på att inte över huvud taget besöka äldre och personer i riskgrupper och dessa uppmanas att hålla sig isolerade och borta från sociala sammanhang. Detta är rekommendationer som vi kommer att behöva förhålla oss till under en lång tid tror jag.

Vi inom äldrevården arbetar som vanligt dygnet runt med att skydda våra äldre, nu kanske hårdare än någonsin. Vi är uppmärksamma på oss själva och våra familjer, våra sjukdomssymptom och kollar vår egen temp för att försäkra oss om att det är okej för oss att gå till jobbet. Vi stannar hemma vid minsta sjukdomstecken något som vi tidigare kanske inte alltid kunnat göra pga inkomstbortfall då våra löner inte är de bästa. Med den slopade karensdagen är vi nu i ett helt annat läge att kunna skydda våra äldre, det kan tyckas trivialt men för oss är det extremt viktigt! Utöver detta så vet jag många som isolerar sig från sociala sammanhang och försöker vistas på allmänna platser så lite som möjligt, allt för att undvika att bli smittade och riskera att föra smittan vidare till våra äldre. Tyvärr är den rekommenderade restriktionen att inte gå närmare någon än en meter totalt omöjligt att hålla inom äldreomsorgen då vårt arbete går ut på personlig omvårdnad som kräver att vi är nära våra äldre. Vi använder skyddsutrustning, handskar, vi tvättar och spritar våra händer så att de krackelerar och är uppmärksamma på alla förändringar i våra äldres mående.

Allt detta är totalt meningslöst om ni andra inte hjälper till att begränsa smittan! Jag lovar att vi ska göra allt för att skydda de äldre med alla medel vi har att tillgå. Men ni måste hjälpa till!

Så vad kan en göra om en är orolig för äldre i sin närhet?
– Besök INTE dina äldre närstående just nu, hur jobbigt det än känns!
– Ring, skriv brev, sätt upp lappar i trapphuset/lägg i brevlådan, skicka mail eller sms till din närstående för att höra hur de mår, om de behöver något och prata en stund, det är inte samma som ett fysiskt besök men för nu måste det vara gott nog.
– Hjälp din närstående att handla mat, mediciner och andra nödvändigheter. Ring på och lämna vi dörren, gå sedan därifrån för att undvika direktkontakt.
– Uppmana dem att hålla sig isolerade från sociala möten så mycket det går, promenader i friska luften är ingen fara utan det är sociala kontakter som är riskfyllda.
– Akut sjukvård är självklart nödvändigt men kan de äldre undvika att besöka vårdinrättningar just nu är det bra.
– Har personen hemtjänst/bor på ett boende se till att hålla kontinuerlig kontakt med personalen där för att hålla er uppdaterade om läget och restriktioner osv.
– Om din närstående behöver hjälp att ringa er så kontakta personalen, vi hjälper mer än gärna till!
– Om din närstående känner stor oro/behöver vidare stöd hänvisa till stödlinjer, jag länkar nedan till Äldrelinjen som en kan ringa varje dag och prata med deras volontärer om sin oro/sitt mående.
– Tänk källkritiskt när du läser i media om coronaviruset och covid-19!
– Sök info på nätet, försök att undvika att belasta till exempel 1177 om du inte är i behov av vård.
– Får du inte tag i dina närstående eller känner oro för någon äldre i din omgivning och personen inte har äldreomsorg du kan kontakta gör en orosanmälan till socialtjänstens vuxenenhet. Detsamma gäller självklart om du är orolig för barn/unga i din närhet!

Jag har säkert missat en del i denna text och har ni frågor tveka inte att ställa dem! Detta är punkter jag har sammanfattat utifrån min egen erfarenhet av arbete i äldrevården och är endast att betrakta som tips. Nu ser vi till att ta hand om varandra!

Äldrelinjen


MINA drömmar och ingen annans





Det har inte alltid varit självklart för mig att gå min egen väg och följa mina drömmar. Länge hade jag drömmar som jag idag ser inte var mina egna. 


När jag slutade nian var min framtid redan utstakad av min omgivning, alla hade extremt stora förväntningar på mig. Jag skulle via naturvetenskapliga programmet på gymnasiet in på läkar- eller juristlinjen. 


Jag kom från en familj som hade det ganska gott ställt och jag var van vid att alltid få pengar till kläder och annat, vi åkte på årliga semesterresor, hade hus, båt och två bilar. 


Men bakom fasaden dolde sig långa vakna nätter lyssnade till bråk, en far som ständigt talade om för mig hur dålig jag var och att jag aldrig skulle bli något och att ingen någonsin skulle kunna älska mig. 


Att jag var tjock och om jag inte lyckades bli läkare så kunde jag lika gärna ge upp direkt för då skulle jag aldrig bli ”någon”. Även om jag hade höga betyg, gick ner i vikt och stångade mig blodig för att duga så var jag aldrig bra nog. Inte för honom och inte för mig själv heller. 


Även om han ständigt kritiserade mig så var jag nog själv min egen största kritiker. För jag ville ju så gärna bli älskad av min far. Jag ville så gärna att han skulle se mig, att han skulle säga att jag var duktig och vacker. 


Jag blev aldrig läkare eller jurist. För jag insåg att det aldrig var MINA drömmar. Det var bara det jag trodde att jag var tvungen att uppnå för att då skulle jag också uppnå att bli älskad och uppskattad av min far. Sen insåg jag att jag aldrig skulle komma dit. 


För även om jag blev läkare eller jurist så skulle han ändå hitta nya saker att hacka på. Jag skulle aldrig duga i hans ögon. Jag skulle aldrig bli älskad av min far. 


Idag är jag 28 år, arbetar som undersköterska och föreläsare, går i princip back varje månad för tillfället. Jag kämpar på i min terapi med att bearbeta min bakgrund och hantera den prestationsångest och självhat som min uppväxt lämnat mig med. 


Och trots att jag inte alls är där folk förväntade sig att jag skulle vara när jag var 28 år så har jag aldrig varit lyckligare.


Och min far? Han har inte förändrats. Han kommer aldrig att förändras. Jag duger fortfarande inte i hans ögon. Såklart inte. Skrev jag att jag jobbar som undersköterska?


Jag är fortfarande värdelös i hans ögon, inte värd vatten. Speciellt nu när jag för alltid lagt läkar- och juristprogrammet på hyllan. På samma hylla ligger alla hans andra krav på mig. Som jag heller aldrig kommer att lyckas uppnå. 


Men idag har jag insett att om det är kraven för att bli älskad av min far. Då är det han som inte är värd vatten. Han är inte värd mig. 


För jag älskar mitt jobb som undersköterska. Jag älskar mina pensionärer, det är det finaste jobbet jag vet. Och jag älskar mitt jobb med att föreläsa. Att få använda mina erfarenheter till att sprida kunskap och hopp. 


Och jag är nöjd med den jag är idag och mår bra. För första gången på 28 år så börjar jag må bra. Det vore väl fan om jag skulle fortsätta låta honom bestämma mitt värde. 


Idag har jag egna drömmar och människor runt mig som stöttar mig i dem, människor som älskar mig. Och vet ni vad det häftiga är? De älskar mig även om jag inte presterar ett dugg. De älskar mig bara för att jag finns och är jag. Det ni!

Är det modigt att prata om sin psykiska ohälsa?

Jag tänkte skriva lite om mod. Häromdagen fick jag ett jättefint meddelande på Instagram från en följare efter en post jag hade gjort. Posten handlade om att jag haft ångest i matrummet på jobbet när kollegorna pratade och skrattade högt vilket resulterade i att jag valde att gå därifrån, för det blir ju dålig stämning om en skriker på sina kollegor sådär oprovocerat en onsdagskväll bara för att de har roligt.

Jag tror att detta är något som många kan känna igen sig i. Att kollegorna sitter och pratar om något och har det trevligt, kanske går ljudnivån upp en bit, samtidigt som en själv genomgår en ångestkarusell i huvudet och mest vill skrika att de ska vara tysta. Och detta handlar ju självklart inte om att en inte unnar sina kollegor att ha kul. Naturligtvis gör en det. Och i vanliga fall är jag oftast en del av dessa samtal.. Jag har ofta väldigt roligt tillsammans med mina kollegor. Sen finns det stunder då jag inte riktigt orkar, ångest är en energitjuv av rang och ibland finns helt enkelt inte orken där. Och jag har fått öva i flera år för att kunna känna att det är helt okej. En är inte på topp varje dag och alla har mer eller mindre dåliga dagar.

Men åter till meddelandet jag fick. Följaren skrev att jag hade ett fint konto och att det var bra att jag delar med mig, att det är strongt gjort. Och det är ju verkligen fantastiskt att folk tycker att mitt konto är fint och att det är bra att jag delar med mig, det är ju precis det jag vill. Jag vill vara en person som vågar prata om psykisk ohälsa, en person som visar att alla kan drabbas av detta, att det mellan varven är skittungt men att det också går att leva ett väldigt bra liv ändå. Jag blev verkligen jätteglad. Men det fick mig också att tänka lite på detta med mod.

Det slog mig att det faktiskt är något som kräver ganska mycket mod. Att våga prata öppet om sin psykiska ohälsa och sina diagnoser. Att det fortfarande än idag, många år efter att jag tog beslutet att vara öppen med min psykiska ohälsa kräver både en och två stunder av eftertanke innan jag lägger upp ett inlägg som rör detta. För det är något som är stigmatiserat i samhället och även om det är mycket bättre nu än det varit förut så har vi fortfarande en lång bit kvar att gå. Jag har många vänner som valt att inte vara öppna med sin problematik och det respekterar jag fullt ut.

För att jag väljer att vara öppen med detta är tyvärr något som eventuellt, eller förmodligen mest troligt kommer att minska mina chanser att få vissa jobb i framtiden. Detta då det snarare är regel än undantag att arbetsgivare googlar arbetssökande innan de anställer någon idag och då hittar sociala medier, bloggar osv. Risken är att de då tolkar ens psykiska ohälsa som att en har lägre arbetskapacitet än en ”frisk” person eller att en kommer att vara mer sjukskriven än en ”frisk” person. Helt enkelt att en kommer att kosta mer än det smakar att anställa.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om just detta att vissa chefer tvekar inför att anställa någon med psykisk ohälsa. Och precis som jag skrev då så förstår jag att en arbetsgivare inte kan ha anställda som inte kommer upp ur sängen om dagarna alls.

Men jag menar att på 2000-talet borde vi veta så mycket bättre än att tro att alla som lider av psykisk ohälsa är sängliggande. Tvärt om skulle jag säga att de flesta jag känner som lider av psykisk ohälsa är de mest effektiva och produktiva arbetstagare som en arbetsgivare någonsin skulle kunna drömma om. Om hen får rätt förutsättningar samt hjälp att inte ta på sig för mycket vilket jag vet att många av oss har en tendens att göra.

Det kan vara så att en behöver vissa anpassningar, som ett eget arbetsrum för att få lugn och ro eller möjlighet till lite flextid eftersom att en tar mediciner som gör att en blir trött. Kanske kan en inte alltid jobba heltid. I vissa perioder kanske en till och med behöver vara sjukskriven för att en inte kommer upp ur sängen och detta måste det också finnas utrymme för. Det är helt okej och en har rätt till hjälp och stöd i det av sin arbetsgivare precis som personer med fysiska sjukdomar har rätt till det.

Att inte anställa någon med psykisk ohälsa alls bara på grund av att personen har psykisk ohälsa kan jag tycka tyder på väldigt mycket okunskap och det är dessutom fruktansvärt diskriminerande. I en värld där vi premierar att människor ska gå sin egen väg och inte följa strömmen, känns resonemanget att psykisk ohälsa gör en till en sämre anställd väldigt forntida. Jag vet vad jag är kapabel till, men hur ska jag kunna visa det om jag aldrig får chansen? Om jag blir bortgallraad innan jag ens har blivit kallat till en intervju?

Det finns fler problem som kan följa av att en är öppen med sin psykiska ohälsa. Jag är uppväxt med att allt som en sagt om sitt mående tolkats som att en fiskat efter uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om en. Detta sitter självklart hårt i mig och gör att jag tänker efter en gång extra innan jag publicerar någonting. Idag väljer jag dock i 99 % av fallen att gå emot dessa tankar. För jag vet att det är långtifrån därför jag väljer att vara öppen med min situation. Jag väljer det för att jag själv som tonåring och ung vuxen hade behövt läsa mer om andra som också led av psykisk ohälsa och hur de hanterade livet. Det behöver jag än idag. Jag är glad att jag idag omger mig med människor som stöttar och peppar mig och som också själva kan vara öppna med att livet inte alltid är en dans på rosor. Riktiga människor där en inte behöver hålla uppe någon fasad. Jag har idag kommit till en punkt där jag inte har något som helst intresse av att han människor i mitt liv som blir obekväma när jag pratar om min bakgrund och vad jag har varit med om och den psykiska ohälsa detta har resulterat i.

Så är jag modig som pratar och skriver öppet om det här? Jag skulle nog inte själv välja att uttrycka det så. Men faktum är ju att det är något som kan missgynna mig i framtiden. Det är dock en risk jag är villig att ta. För ingen väljer detta. Det är ingen som går i terapi eller olika behandlingar och krigar sig igenom dagar av depression och ångest för att det är kul. Eller för att en inte har något bättre för sig. Det är något som vi tvingar oss till, vecka efter vecka för att vi djupt därinne i allt mörker hoppas på en bättre morgondag. En morgondag utan ångest och smärta. En morgondag där en kan andas fritt och där hjärnan inte ständigt lever kvar i traumatid och tvingar oss att uppleva våra trauman om och om igen. En morgondag som inte innebär dagliga krig mot psykiatrin för att få den hjälp en har rätt till i ett samhälle där det ständigt sparas in på psykvården.

Men kan en inte bara rycka upp sig då? Tänka positivt? Prova mindfulness? Börja motionera?

Tror människor inte att vi hade gjort det då? Om det bara handlade om det?

Så, så länge det finns stigma kring psykisk ohälsa kommer jag att fortsätta prata högt om detta. För ingen ska behöva skämmas, känna skuld eller bli diskriminerad på grund av att en mår dåligt. Jag vill bidra till en normalisering av att prata om psykisk ohälsa, att alla ska få må som de mår utan att ses som en sämre eller mindre kapabel människa. Psykisk ohälsa skördar över 1500 liv per år i Sverige, jag tror att denna siffra kan minskas genom att vi gör psykisk ohälsa pratbart och lyfter bort stigmatiseringen.

Så visst, att prata om sin psykiska ohälsa kan ses som modigt. Men de som är de verkligt modiga är de som varje dag går ut i krig med sin egen hjärna huruvida de ska orka en dag till av mörker och ångest.

Under tiden jag tänkte kring det här med mod kom jag att tänka på ett citat av Carrie Fisher som lyder enligt följande:

Ta med er det och till alla er som lider av psykisk ohälsa. Fortsätt kämpa, vi håller varandras händer när det blir läskigt.


Föräldraskapet är inte enkelt. Men det är ett val.

Fars dag – gammal text men lika aktuell varje år

Jag hoppas att alla som vill och kan har fått möjlighet att ge sina pappor lite extra kärlek idag. Jag vet att det är många som sörjer idag, kanske lika många som de som firar. Vilken man som helst kan i teorin bli pappa rent biologiskt och kan också kalla sig pappa. Men att vara pappa är, i alla fall för mig så mycket mer. Att vara pappa handlar inte om biologi eller om en underskrift på ett papper eller om hur mycket pengar eller prylar man ger sitt barn. Att vara pappa handlar om ett livslångt åtagande, om vaknätter, om fotbollsträningar, om att gemensamt med sitt barn slita sitt hår över matteläxor och om att från den dagen man blir pappa vara villig att ge ett barn all den kärlek och uppmärksamhet ett barn behöver i både med och motgång.

Alla klarar inte det, vissa blir sjuka, vissa slår eller gör andra hemska saker, vissa jobbar för mycket, vissa drar och så vidare. Som vuxna är det vårt jobb att visa för barnen att det aldrig är deras fel att en förälder inte orkar hela vägen fram. Det handlar aldrig om barnet. Barn förtjänar närvarande föräldrar, som mår bra och som är villiga att kämpa.

Föräldraskapet är inte enkelt. Men det är ett val. Som vuxen kan man välja att bli förälder eller inte. Ett barn väljer aldrig att bli fött eller var det ska födas. Så det är upp till vuxenvärlden att visa att det är ett helhjärtat val, att just det lilla barnet är så jäkla välkommet.

Kanske sörjer du inte idag. Kanske är du arg. Arg på allt du inte fick. Arg på allt alla andra fick. Arg på den där pappan som svek. Som övergav dig för alkoholen/drogerna eller något annat. Vilken jävla idiot han var! Även om han var sjuk. JA, du får TYCKA det. Du får TÄNKA det. För det VAR så. Du får känna precis VAD du vill. Ilska, sorg, frustration ALLA känslor är okej.

Kanske känner du ingenting, kanske minns du med glädje de fina stunderna. Kanske känner du allt detta. Och det är din fulla rätt. Ingen annan har rätt att tala om för dig vad du får och inte får tänka och känna. Kanske känner du till och med att det vore lättare om din pappa var död. Det är din känsla och din tanke. Och den har du också rätt till. Vad du än känner idag, hur du än tänker. Så kom ihåg att du är fantastisk!


Äntligen BRA för barn 3-6 år!

Stiftelsen Allmänna Barnhuset kommer att ta fram BRA-samtal för barn 3-6 år under de kommande åren. BRA-samtal har tidigare varit inriktat på barn och unga 7-18 år men nu tack vare stöd från Allmänna Arvsfonden kommer ett projekt inledas redan den 1/11 i år för att ta fram modellen även för yngre barn. Projektet kommer att pågå under 3 år.

OCH jag kommer att vara en del i detta projektet, något som jag är otroligt tacksam och glad för! Det känns så viktigt nu när Barnkonventionen äntligen ska bli lag i Sverige, 16 år efter att till exempel vårt grannland Norge gjorde den till lag (just saying…) att vi verkligen använder lagändringen för att arbeta ännu hårdare med att uppmärksamma ALLA barn som anhöriga, även yngre barn. På riktigt.

Att Barnkonventionen blir lag får inte bli bara en check i en box för våra politiker. Att göra Barnkonventionen till en lag är bara början. Vi har otroligt mycket jobb kvar att göra för att alla barn ska få trygga uppväxter och det stöd och den hjälp som de har rätt till för att kunna vara glada och trygga barn som växer upp till glada och trygga vuxna redo att ta sig an världen. Vill ni läsa mer om projektet så kan ni göra det här: http://www.allmannabarnhuset.se/2019/10/projektet-bra-utvecklas-for-aldrarna-3-6-ar-med-stod-fran-arvsfonden/

Det känns som ett väldigt inspirerande och roligt projekt att få vara en del av och känns som en bra kontrast till skolan. En möjlighet att arbeta mer ”hands on” som är min grej och inte bara plöja kurslitteratur. Jag hoppas att ni följer med oss på den resan! Glöm inte att kolla in Allmänna Barnhusets nya Instagramkonto: @allmannabarnhuset


Höstrusk och älgsafari

Nu är det höst på riktigt verkar det som. Idag har det regnat hela dagen, trodde att jag hade sovit till kvällen när jag vaknade i förmiddags då det var så mörkt av molnen. Men näpp. Bara hösten som gjort sitt intåg.

Jobbar helgen och stötte på en fin älg ute i skogarna på ön ikväll. Är ändå uppväxt med en viltsafaripark som granne men har aldrig sett så mycket älg där sammanlagt som jag ser härute många av mina jobbkvällar. De är verkligen majestätiska djur och jag är glad att de får ha sin plats här.

Sista dagarna har jag fått gjort en del saker som jag skjutit på länge, skickat in papper till skolan inför våren då jag ska skriva min kandidatuppsats, skickat in grejer till facket, bokat tid till veterinären för att kastrera, vaccinera och chippa lilleman, haft några möten och bokat telefontid med Södra angående att röja skog till våren. Kan annars skjuta väldigt länge på att ringa sådana samtal så jag är glad att jag fått det gjort. Jag har också betalat alla räkningar, supertråkigt men skönt när det är klart.

Det har varit ett stort beslut att gå tillbaka till heltidsstudier efter nyår, det är något som jag inte har kunnat göra på tre år på grund av min ptsd och utmattning. Under dessa tre år har jag gått ifrån att vara ganska vilsen till att idag känna att mina rötter växer sig starkare och starkare. Jag är på en så mycket bättre plats i livet nu och jag är faktiskt lite peppad på att skriva uppsats. Det lär jag ångra att jag sagt när våren kommer dock, för det kommer säkert vara tufft. Det ska också bli skönt att få färdigt min utbildning. Ett alternativ som inte visade sig vara ett alternativ var att läsa på halvfart eller 75% men det var inget av de lärosäten som erbjuder socionomprogrammet som kunde hjälpa mig med det. Så det får bli heltid och det ska nog gå bra det också.

På måndag åker jag på nätverksträff med utbildare i BRA-samtal (Barns Rätt som Anhöriga) och det ska bli roligt att få höra om allas arbete! Jag kommer också att hålla en inspirationsföreläsning där om mina egna erfarenheter.

Snart är det också dags för höstens första BRA-utbildning. Jag är så tacksam över att jag i mina arbeten får möta så många fantastiska och inspirerande människor. Alla människor har verkligen en historia att berätta och vi kan lära oss mycket bara vi tar oss tid att verkligen se och lyssna på personen.

Sov gott och trevlig helg!

// Bonnie