Rätten att få hjälp att återerövra sitt liv – Gäller för alla? Eller?

Hur förhåller en sig till en psykiskt sjuk förälder? En psykiskt sjuk förälder så djupt inne i sin förnekelse att excalibur verkar som en barnlek att lossa i jämförelse. Hur gör en när suicidhot blir vardag? Krav på pengar? Hot om att alla ens tillhörigheter ska slängas? Påståenden om att allt är ditt fel?

Till slut tror du på det. Att allt är ditt fel. Att du orsakat allt.

Hur hanterar en att få 100 sms och 55 samtal per dag. Alla av olika karaktär men där det är tydligt att det rör sig om en fruktansvärt sjuk människa. När du behöver blockera din egen förälder. Den enda människan på jorden vars viktigaste jobb i hela världen är att vara just det. Din förälder.

Jag önskar att jag hade ett bra svar. Jag önskar att det fanns en enkel lösning. Att det ”bara” var att göra si eller så.

Tyvärr finns det inga sådana lösningar. Du måste hitta din egen lösning. Du måste hitta ett sätt som funkar för dig. Ett förhållningssätt som du orkar med. Och jag vet att du har fått 3000 råd och tips. Och ungefär lika många ”styrkekramar”. Och jag vet att du ibland är supertrött på det. Ett tag fick jag så många ”råd” att en kunde väcka mig mitt i natten och jag skrek ”bryt kontakten”, ”kontakta en advokat” eller ”anmäl”.

Jag vet att dessa råd uttalas i all välmening. Men jag vet också hur det känns att vilja ge ”rådgivaren” en högerkrok. Eller sparka en papperskorg på dem. Jag har provat båda delar. Inget jag är stolt över eller rekommenderar. Men. Jag var arg, jag var tonåring och jag såg varje dag, bit för bit, min förälder dö utan att någon gjorde något. I stället ställdes det krav på att jag skulle göra något och som det står i min bup-journal ”ta ansvar för min situation”. Jag var ett barn, mitt enda jobb i världen var att växa upp. Och jag älskade, jag älskade så innerligt. Samtidigt hatade jag. Sedan hatade jag mig själv för att jag hatade. Men vuxenvärlden blundade. Tog inte sitt ansvar. Men ”råden”, de fortsatte komma, och kommer än idag.

Så många människor försöker vara hjälpsamma genom dessa ”tips”. Fantastiska, fina människor som vill ditt bästa, det är jag säker på. Men sanningen är att det inte finns en enda människa på hela jorden som känner din situation bättre än du. Ingen som vet vad som funkar för dig. Bara för att det funkar för någon att till exempel bryta kontakten så betyder inte det att det funkar för alla. Vad du däremot måste bryta. Är sättet du ser på dig själv och din anhörige. För mig blev mycket lättare att hantera när jag slutade att förvänta mig föräldrabeteende från min förälder. Inte nödvändigtvis sluta älska. Bara lära mig älska mig själv mer. Det var svårt. Jättesvårt.

Jag var tvungen att slå i botten innan jag kunde påbörja min väg uppåt. Så är det för många. En kan ibland påskynda processen. Men faktum kvarstår. Botten. Folk brukar säga att en aldrig slutar att förvånas. Men sanningen att säga så gör en det. Jag gjorde det i alla fall. Så ja. Jag skrattar ibland, utan att få dåligt samvete. Utan att hata mig själv. Skrattar för att jag inte alltid orkar annat. Men ibland gråter jag också. För jag är människa. Och det är så in i bomben sorgligt att se en människa förtvina. Helvete vad svårt det är. Har en inte sett en människa som är så sjuk så är det svårt att föreställa sig den totala frånvändheten från verkligheten som kan uppstå hos en person. Att höra att det är gratis inträde till Nangijala och att hen ser fram emot att vara på en plats där du inte kan nå dem från en vuxen människa som tonåring eller för den delen som vuxen är svårt att förklara. Samma person som lärde dig cykla, som hållit ditt hår genom otaliga magsjukor och som så många gånger sagt att den älskar dig. Du vet att personen fortfarande älskar dig. Men du vet också att sjukdomen är starkare än den kärleken. Den kärleken som folk beskriver som den mest kraftfulla kärleken i världen, kärleken till sitt barn, står chanslös i kampen mot sjukdomen. Dagen efter går sedan personen till jobbet som om ingenting har hänt. Det gör ont. Jag vet. Allt annat vore lögn. Och du måste göra det du måste göra för att orka hantera det!

Det som varit viktigast för mig på min resa är att få veta att jag inte är ensam, att få kunskap och att få rätt behandling. Men något som varit minst lika viktigt är utan tvekan är att omge mig med människor som jag känner är äkta, som möter mig där jag är. Som den jag är. Som inte försöker klistra på mig något. Findag, fuldag och allt däremellan. I trasiga jeans, mjukisbyxor och i kavaj. Jag är uppväxt i ett stort spel för gallerierna. Och det står mig upp i halsen. Ge mig trasiga strumpor, damm i hörnen och snabbnudlar and I’m all yours. Och även om jag vet att vi alla vill hjälpa varandra, så ligger det stor sanning i regeln som fanns i min grupp när jag gick mitt anhörigprogram. ”Ge aldrig råd som personen inte bett om”. Det blir inte fruktsamt för någon av er.

Men vad menar jag då med rätt behandling? Är det inte bara att vända sig till vården så får en rätt behandling? Nej, inte riktigt så. Och såhär på valdagen så känner jag att vi måste adressera detta!

Folk säger att pengar inte spelar någon roll. Tyvärr är inte det sant. Psykologhjälp kostar. 800-1000 kronor i timmen är inte ens ett alternativ för många av oss. Jag hade tur. Tur i oturen. Efter många år inom psykiatrin träffade jag en psykolog som förstod. Ännu några år senare en läkare som erkände vad alla andra läkare missat under alla år. Bipolär sjukdom och komplex traumatisering. Jag fick behandling. En behandling som jag aldrig hade haft råd med om jag skulle ha betalat den själv. Problemet med psykiatrin? Vi hör dagligen om hur våra kära politiker ska spara. Nedskärningarna slår hårt mot sjukvården och arbetsbelastningen på de anställda är skyhög. Om en under hela sin uppväxt blivit sviken av någon som alltid ska finnas där. Då är det svårt med tilliten. Så självklart tror en att andra kommer att göra likadant. Att en dag så drabbar de där nedskärningarna dig. Då står du där. Jag har så många vänner som råkat ut för detta. Som blivit av med sin behandling och hemskickade med medicin. Så kom inte och säg att pengar inte spelar någon roll. Jag är jätteglad att folk har möjlighet att gå i privat terapi. Absolut. Men jag vet också vad alternativet kan bli när vården sviker och en inte har de där 800-1000 kronorna i timmen. En ordentlig behandling kräver ofta en session i veckan. Det är minus semester 47 veckor per år. Räknat lågt på 800 kronor i timmen är det 37 600 kronor. För en undersköterska är det två månadslöner efter skatt. Och en behandling kan ta år. Det finns så många som inte har råd med detta. Som inte får möjligheten till att kunna må bättre. Som återigen blir svikna av samhället.

I en perfekt värld, nej, inte perfekt, i en human värld, den enda formen av värld jag vill leva i, är det en självklarhet att alla som behöver hjälp får hjälp. Inte bara de som skriker högst eller de som har råd att betala privat. Hjälpen ska heller inte vara avhängig av att ideella organisationer eller privatpersoner filantropiskt erbjuder sig att betala privat hjälp. Alla ska kunna vända sig till sin vårdcentral eller psykiatrin och få hjälp. Det ska inte vara skillnader i kvalitet på den vård samhället erbjuder och den hjälp du kan få privat. Det ska inte löna sig att ha privata sjukvårdsförsäkringar! Specialistvård ska ges till alla som behöver det. Ingen ska behöva bli ifrågasatt, ingen ska behöva bli hemskickad med medicin utan samtalsstöd från psykiatrin.

Så om du precis som jag kände känner att folk inte alltid riktigt har koll. Så har du helt rätt. ”Du behöver gå i terapi” är lätt att säga när pengar inte är ett problem. När 4000 kronor i månaden inte skapar ett avgrundsdjupt hål i plånboken.

Som sagt så är det du som är expert på din situation. Det är du som varje dag kliver ur sängen, sätter den ena foten framför den andra och andas ut och in hela dagen. Låt ingen ta ifrån dig det! Du är en hjälte! Och samhällets jobb är att hjälpa dig, inte stjälpa.

Tack Sverige, tack för att jag fick chans till behandling. Tack för att jag fick hjälp att återerövra mitt liv. Jag kommer aldrig sluta kämpa för allas rätt till det.


Prestationsstormen

Livet för oss än hit, än dit. Saker går dåligt, saker går bra, saker går jättedåligt, saker går jättebra och vissa saker, de bara är. Det är de där sakerna som bara är som jag gillar bäst. Lugnet. Lugnet när stormen lägger sig. Stormen som gått hårt fram med en, ibland under en hel dag, ibland längre. Prestationsstormen. Prestationsstormen med vindar som väser. Du kan inte. Du kommer aldrig att klara det. Du är inte bra nog. Du duger inte. Du är fel.

Prestationsstormen är lurig. Den vill få oss att tro att det den väser är allmän sanning. Att alla tycker så. Och att det därför måste vara sant.

Det spelar ingen roll om man logiskt vet att så inte är fallet. För prestationsstormen skiter högaktningsfullt i vad du vet, så länge det inte handlar om hur värdelös du är. Så länge du inte ger vika.

Prestationsstormen kan ha olika röster. Min har det. Ibland är det min pappas röst, mina lågstadiemobbares röster och ibland är det min egen röst. Rösterna blir mer och mer samma, samma som min egen röst. Men innehållet, innehållet, det kommer ifrån det jag fick med mig i min barndom och under min uppväxt. Att aldrig räcka till, ständigt prestera för dåligt, att se ut på fel sätt, vara fel och göra fel.

Jag har blivit bättre och bättre på att hantera prestationsstormen. Protestera, acceptera och vänta ut, allt i ett. Känna känslorna en stund, skriva ner pepp till sig själv och sen ligga i sängen, tända ljus och bara ligga och skratta åt eländet. Titta på livet, vad man gjort, vilka man har i sin närhet och helt plötslig så är man där igen. I lugnet som bara är. Stormen har lagt sig för denna gången, den kommer tillbaka, det vet vi. Men för varje gång, slår vi den svagare och svagare. Så nu. I lugnet. Njut. Du är fantastisk, världen ligger för dina fötter. Du behöver inte vara på topp hela tiden. Ibland räcker det att bara vara. Du gör så gott du kan, jag vet det. Du krigar. Och jag ser. Njut. I lugnet. Nu.

 

Bild: http://weknowyourdreams.com/storm.html


Att våga visa känslor

Be scared

Att våga visa känslor. Att stå upp för sina känslor. Att ta sitt lilla jag i famnen och hålla henne hårt och lugnande säga ”det är okej, jag är här och jag släpper dig aldrig”. Att sträcka ut en hand till sin omgivning. Det är svårt. Det är jättesvårt. När man i större delen av sitt liv helt fokuserat på andras känslor. Sprungit från person till person för att se till att alla mår bra, att ingen är ledsen eller arg.

Ständigt gjuta olja på vågorna. Dämpa. Trösta. Lugna. Le. Inte vara till besvär. Klara sig själv. Inte släppa in någon. Aldrig visa hur man själv faktiskt känner och mår. Varit rädd för att bli lämnad om man visade minsta lilla. ”Jag mår bra, tänk inte på mig”. Då är det läskigt att våga visa känslor. Att visa sig svag.

Men med övning och människor man känner sig trygg med omkring sig så går det att lära sig våga.

Jag tror att vi alla mer eller mindre krigar mot detta ibland, att stå upp för oss själva och våra känslor, särskilt om man kommer från en dysfunktionell bakgrund/lever i ett dysfunktionellt nu. Men att faktiskt våga visa känslor och säga vad man tycker. Det är egentligen det som är sann styrka.

Det är också när man gör detta som man lär sig vilka människor i ens omgivning som är värda att ha där. Som värdesätter en och har ens rygg.

Ikväll gjorde jag en Per Gessle på jobbet, alltså en ”här kommer alla känslorna på en och samma gång-grej”. Det hade jag aldrig vågat göra för några år sedan. Och där stod dem, mina fina kollegor. Och fångade upp, utan att blinka. Stod upp för mig och lät allt komma ut som den naturligaste saken i världen. Och det är precis som det ska vara. För det är ju så det är. Känslor och tankar är det som gör oss till människor.

Så efter en kväll som började med gråtsnor på jobbschemat men sedan gick över i lättnad och falsksång i jobbilen somnar jag med ett leende på läpparna. Tänk om jag i stället skulle gått och hållit allt inom mig? Det hade ju varit jätteonödigt tungt och tagit så mycket tid och energi! Så, våga visa känslor. Och klappa på dig själv, precis som du klappar på dina nära och kära. Att visa känslor är inte svaghet. Det är kärlek. Kärlek till andra men framförallt till sig själv. Be scared, and do it anyway. You are worth it❤️


Meningen med livet, är att fylla livet med mening

Under många år letade jag efter min plats i världen. Jag letade och letade och jag blev bara mer och mer stressad. Vad var min mening? Vad var jag ämnad att göra? Vart jag än vände mig i samhället såg jag bara massa jättelyckade människor med de perfekta jobben och de till synes ”perfekta liven”.

I slutet av sommaren 2013 så kraschade jag. Då var jag 22 år gammal. Jag hade lidit av psykisk ohälsa under större delen av min tonårstid och hade väldigt svårt att hitta vem jag var och vad jag ville. Det enda jag såg var hur lyckade andra var och alla spännande saker de gjorde. Själv satt jag framför en dator på ett kontor och tog emot försäkringsärenden och var inte alls nöjd med mig själv eller det liv jag levde. Jag hade tidigare arbetat inom äldreomsorgen och trivts väldigt bra med det men blev tvingad att byta arbete på grund av ett diskbråck. Jag kände mig ensam och allt jag var och allt jag gjorde var i mina egna ögon otillräckligt och fel. Det kom till en punkt där jag bara grät. Jag kunde varken sova eller äta. Detta resulterade i en sjukskrivning på 4 månader där jag i princip var sängliggande hela tiden. Jag orkade knappt ta mig till duschen än mindre gå ut eller träffa andra människor.

Tyvärr är detta väldigt vanligt idag. Vi blir överrösta från alla håll och kanter med bilder på framgångsrika personer som tjänar en massa pengar och bor fint. Och vi tänker att vi också vill ha det sådär, men sällan ger vi oss tid att reflektera kring vad som faktiskt kanske försiggår bakom denna ”perfekta” fasad. Mest troligt står det en helt vanlig människa där som liksom vi kämpar och stångar sig blodiga för att prestera och uppnå det ”perfekta”. Och vad är egentligen perfekt? Det som är perfekt för mig är kanske inte alls perfekt för dig? Är det då realistiskt att vi alla ska sträva mot samma idealbild?

Min väg mot ett liv som är perfekt för just mig började när mina krafter efter en tid började återvända och jag fick ett meddelande på facebook med en fråga om jag ville börja engagera mig ideellt i en organisation som heter Trygga Barnen. Trygga Barnen arbetar med barn och unga i familjer med missbruks-, beroendeproblematik och/eller psykisk ohälsa. Det blev en väldigt viktig brytpunkt för mig. Jag började läsa på om organisationen som jag sedan tidigare bara kände till namnet och bokade ett möte med grundaren Oliva Trygg. Jag kände direkt att ”this is it”. Här är det som ger mig mening. Här kan jag göra skillnad.

Idag 3 år senare är mitt arbete på Trygga Barnen en stor del av mitt liv och jag har även en del andra ideella engagemang. Att få arbeta med människor, lära mig av dem och få jobba för att skapa en bättre värld både i det stora och i det lilla är det häftigaste jag vet. Det ger så mycket tillbaka. Genom mitt ideella engagemang har jag fått möta så många drivna, inspirerande människor som verkligen brinner för det de gör och inte låter något hindra dem. Som arbetar utan eller för väldigt låg ersättning (om man jämför med andra sektorer) för en förändring i samhället/världen av den enkla anledningen att de tror på vad de gör. De har hittat sin mening och då spelar andra faktorer såsom lön mindre roll, för man får så mycket annat i gengäld. Dessa människor är mina hjältar och jag tror att resten av samhället har mycket att lära av den ideella sektorn och det engagemang som finns där. Sträva inte efter att vara som alla andra. Hitta din grej och kör på den. Tillsammans kan vi göra världen till en bättre plats.

Publicerat i Dik Manusch hösten 2016


Fars dag – Hur du än känner och tänker, glöm inte att det är din fulla rätt!

father
Tar avstamp i en text jag skrev förra året, jag hoppas att alla som vill och kan har fått möjlighet att ge sina pappor lite extra kärlek idag. Även om jag inte firar fars dag så vet jag att det är många som sörjer idag, kanske lika många som de som firar. Vilken man som helst kan i teorin bli pappa rent biologiskt och kan också kalla sig pappa. Men att vara pappa är, i alla fall för mig så mycket mer. Att vara pappa handlar inte om biologi eller om en underskrift på ett papper eller om hur mycket pengar eller prylar man ger sitt barn. Att vara pappa handlar om ett livslångt åtagande, om vaknätter, om fotbollsträningar, om att gemensamt med sitt barn slita sitt hår över matteläxor och om att från den dagen man blir pappa vara villig att ge ett barn all den kärlek och uppmärksamhet ett barn behöver i både med och motgång. Alla klarar inte det, vissa blir sjuka, vissa jobbar för mycket, vissa drar och så vidare. Och som vuxna är det vårt jobb att visa för barnen att det aldrig är deras fel att en förälder inte orkar hela vägen fram. Det handlar aldrig om barnet. Barn förtjänar närvarande föräldrar, föräldrar som mår bra och som är villiga att kämpa. För föräldraskapet är säkerligen inte enkelt. Men det är ett val. Som vuxen kan man välja att bli förälder eller inte. Ett barn väljer aldrig att bli fött eller var det ska födas. Så det är upp till vuxenvärlden att visa att det är ett helhjärtat val, att just det lilla barnet är så jäkla välkommet.

Kanske sörjer du inte idag. Kanske är du arg. Arg på allt du inte fick. Arg på allt alla andra fick. Arg på den där pappan som svek. Som övergav dig för alkoholen/drogerna eller något annat. Vilken jävla idiot han var! Även om han var sjuk. JA, du får TYCKA det. Du får TÄNKA det. För det VAR så. Du får känna precis VAD du vill. För mig var det jätteviktigt att få känna ilska tidigare. Ilska, sorg, frustration ALLA känslor är okej. Kanske känner du ingenting, kanske minns du med glädje de fina stunderna. Kanske känner du allt detta. Och det är din fulla rätt. Ingen annan har rätt att tala om för dig vad du får och inte får tänka och känna. Kanske känner du till och med att det vore lättare om din pappa var död. Och det kan tyckas orättvist mot de som har en pappa som faktiskt är död. Men vet du? Det är din känsla och din tanke. Och den har du också rätt till. Vad du än känner idag, hur du än tänker. Så kom ihåg att du är fantastisk. Och vi håller varandras händer. Always. All days!


Innebär tunga dagar att jag måste börja om från början?

Text som jag publicerade på instagram för 2 veckor sedan som känns aktuell såhär i höstmörkret!

Idag är en av de där lite tyngre dagarna för mig. Jag känner frustration över vissa saker i mitt liv som jag inte kan påverka och att jag för tillfället är hindrad från att fullt ut ägna mig åt det jag skulle vilja göra och att det känns som att jag står och stampar lite. Det är svårt att se skogen för alla träd som är i vägen liksom.

Motivationen är inte på topp. Och i morse satt jag ska erkännas där och var ganska tjurig vid mitt skrivbord, skickade några gnälliga sms och kände mig allmänt eländig. Förkyld var jag också. Mulet var det. Mensvärk hade jag. Ja, ehm, ni fattar. Jag var ingen rolig tjej helt enkelt. Blev rädd för att ha fallit tillbaka i den bitterhet, vilsenhet och dåliga självkänsla som så länge var mitt ”daily mode”.

Men när jag satt där, såg jag en person i min facebook-feed och drog mig till minnes ett så himla fint och viktigt samtal vi hade häromdagen där vi pratade om det här med dåliga dagar. Hur vi båda med våra hyfsat dysfunktionella bakgrunder när vi har en dålig dag kan fastna i tänket ”Hade jag inte kommit längre än såhär i min bearbetning? Måste jag börja om från början igen nu?”. Hur man direkt slår på sig själv. Och hur det i praktiken aldrig är så sen. Man har inte fallit tillbaka. Det handlar aldrig om det. Men man är så jävla rädd för det. Så otroligt jäkla rädd för att trilla tillbaka in i mörker och maktlöshet. Rädd för att stå där, famlande, ensam och svag. Klart som fasiken att det väcker skräck i en! Vi är ju inte mer än människor!

Men oftast är det ju faktiskt bara livet vi fallit för. Och det går upp och ner. Dåliga dagar kommer och går. Och ibland faller vi kanske tillbaka en bit. Men vi kommer alltid tillbaka. Det är viktigt att våga lita till det och våga lita till att det finns hjälp runtomkring en och att det aldrig gör en till en sämre människa för att man ber om hjälp. Inget arbete är förgäves och man ska aldrig skämmas för att man har en dålig dag. Att vara stark är inte att aldrig falla, utan det är att låta sig falla, våga slå sig hårt mellan varven men att sen alltid komma igen!

39c9870ea11da10e2849ddfc1cb82e25


”Hem till varje pris”

I samhället finns det mycket jag vill ändra, men idag, efter att ha sett dokumentären ”hem till varje pris” där man får se svart på vitt hur våra äldre blir behandlade när de inte längre vill/kan vara hemma. Tänk dig själv när ett boende som du levt ditt liv i, där du skrattat, gråtit, skapat minnen och kanske där dina barn växt upp inte längre känns tryggt. När du tar det svåra steget att ansöka om särskilt boende för att du inte längre orkar/kan vara hemma hur mycket det än skär i hjärtat. Tänk dig att då bli nekad, att gång på gång bli hemskickad från sjukhuset till en lägenhet/ett hus där du inte klarar av att göra någonting där du sitter helt själv som en fånge i ditt eget hem. Detta i ett samhälle där du varit med och byggt upp välfärden, där du krigat för allas rätt till social trygghet och byggt upp ekonomin så att alla andra idag kan åtnjuta den levnadsstandarden som de gör. Någonstans i det samhället försvann du. Något som vi som jobbar med det ser dagligen men som nu äntligen uppmärksammas lite. Då blir jag mer och mer övertygad om något jag alltid förespråkat. Obligatorisk praktik/jobb för ALLA kids minst 3 månader inom äldreomsorgen. Ja, du kommer behöva torka bajs(någon gjorde det på dig när du var barn och någon kommer behöva göra det på dig när du blir gammal så kliv ner från dina höga hästar). Ja det kommer vara stressigt. Du kommer ibland att känna dig fullständigt otillräcklig. Men jobbet är så mycket mer. Det är ett av världens bästa jobb. Du kommer att få höra så många fantastiska livshistorier. Du kommer att få uppleva värme och se glädjen i en persons ögon som sitter ensam en hel dag när du kommer de där 15 minuterna per dag. Och det kommer vara svintufft. Men fantastiskt. Kanske kommer du inte passa för jobbet eller jobbet passa för dig. Men jag är övertygad om att det kommer att vara bra för alla! Och förhoppningsvis kommer detta att leda till att vi i framtiden slipper politiker som endast ser åldringar som en möjlighet att spara pengar.

Vill ni se dokumentären, vilket jag absolut tycker att ni ska så finns den här: Hem till varje pris – Svt play