Så var hösten inledd

Efter en fantastisk sommar med Ersta Vändpunkten-kollo i tre veckor och en vecka i Grekland med bästis tog höstterminen fart på riktigt i förra veckan. På onsdagen åkte jag ner till Kungsbacka för att möta en kollega som också är utbildare i BRA-samtal. Vi höll utbildningsdag 2 av BRA-utbildningen på torsdagen för personal inom Region Hallands psykiatri och somatiska vård. Det var så roligt att se allas engagemang för att uppmärksamma barn och unga som anhöriga.

På fredagen höll jag min föreläsning ”Du är inte jobbig, du HAR det jobbigt” ett inifrånperspektiv på barn som anhöriga, för personal inom BUP, psykiatri och rättspsykiatri i Varberg. Det var riktigt roligt och jag hoppas att det var givande för åhörarna!

Tre riktigt givande dagar. Och sammanfattningsvis efter att ha träffat personal och superengagerade barnombud, Region Halland har kommit långt som uppmärksammar frågan kring barn som anhöriga och jobbar aktivt med den. Tillsammans är grejen!


Att medicinera eller inte?

Idag är en speciell dag för mig. Efter lite över två år tog jag idag min sista tablett litium. Detta efter att jag inväntat de 2 åren läkaren tyckte vi skulle låta det gå innan jag avslutade behandlingen. Plus några månader för nedtrappning. Litium är en fantastisk medicin som har hjälpt så många människor och bidragit till att så många människor kan få en fungerande vardag. Litium ger god effekt på många personer med bipolär sjukdom. Men. Inte på mig. I två år har jag gått och väntat på den närmast magiska effekten som många beskriver att de upplevt efter insättning av litium. Och vi kan väl säga såhär, att den som väntar på något gott. Kunde i detta fall dra åt helvete. Jag svarar inte på litium på något bra sätt alls. I samråd med min läkare och mina anhöriga tog jag därför beslutet av avsluta min behandling med litium.

Detta lagom till att litium är resat hos tillverkaren till i värsta fall 9 augusti (källa: svt.se 4/7 2019). Att människor riskerar att bli utan medicin som för vissa är livsavgörande är fruktansvärt. Bipolär sjukdom är ingen lek, det är en sjukdom med hög dödlighet. Jag hoppas att detta kan lösas snabbt. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om det varit en medicin för en lika dödlig somatisk sjukdom som varit restad. Jag tänker inte spekulera i det. Men funderar gör en ju.

I samband med denna ändå relativt stora förändring i mitt liv har jag såklart tänkt mycket. Mycket av mina tankar cirkulerar kring det stigma som finns runt psykofarmaka. ”Vet du jag tror inte att det är bra att stoppa i sig så där mycket medicin” (den är vi några som har hört ett par gånger va?). Det är ingen som ifrågasätter att en diabetiker behandlar sin sjukdom med insulin. Och låt mig säga såhär. Jag har som en följd av denna stigmatisering och folks ord försökt att klara mig utan mediciner vid ett flertal tillfällen. Resultatet? Inte vackert. Vid flera tillfällen har det resulterat i att jag blivit sängliggande och bara gråtit och kräkts hela dagarna. Jag är alltså en av de människorna vars vardag inte fungerar utan medicinering. Jag behöver den hjälpen för att inte falla ner i det där bottenlösa mörkret. Och vi är många som behöver det. Mediciner, använda på rätt sätt, räddar liv. Och vi kan väl bara enas om att alla människor bestämmer själva över sina liv och huruvida de väljer att medicinera sina sjukdomar eller inte?

Jag står idag på en medicinering som fungerar för mig och nej, det är absolut ingen mirakellösning. Jag går fortfarande i terapi och jobbar stenhårt med mig själv. Jag går en gruppbehandling för personer med komplex traumatisering och nej, allt är inte fluffiga rosa moln. Men det är åtminstone inte det där bottenlösa mörkret då jag varken kunde äta, sova eller existera. Jag kan sköta ett jobb, jag kan vara en bra vän och en bra dotter som Carrie Fisher sa. Mitt liv rullar på. Så snälla tänk efter innan ni skammar någon för att hen väljer att äta medicin för sin psykiska ohälsa/sjukdom.

Och när vi ändå är inne på medicinering. Låt oss bara klargöra en sak. Jag har sett många människor som skriver att pedofiler, våldtäktsmän och andra kriminella borde tvångsmedicineras. Och där måste jag ändå säga stopp. Spä inte på stigmatiseringen kring psykofarmaka. För ja dessa människor är sjuka. Men generalisera inte. Jag kan säga såhär mycket att inte en enda av de förövare jag känner till hade avstått från att utföra sina fruktansvärda och oförlåtliga handlingar på grund av att de hade ätit mediciner. De är sjuka, ja. Men, det är beyond mediciner. Det finns inte en medicin i hela världen som ”botar” detta. Det handlar om en total avsaknad av respekt och ren ondska och galenskap.

Så snälla människor, saknar ni kunskap. Var bara tysta. Jag möter varje dag fördomar mot att jag väljer att medicinera min sjukdom. För att jag väljer livet. Och det är min förbannade rätt att välja. Precis som det är din. Medicin eller ej så i slutet av dagen så vill vi alla bara ha ett bra liv. Kan vi inte bara låta varandra göra det vi själva känner är bäst för oss, så länge det inte skadar någon annan?


Tick tack, tick tack

Tick tack, tick tack. Klockan går. Kväll övergår i natt som övergår i tidig morgon. Det börjar ljusna utanför, fåglarna börjar vakna till liv. Jag har ännu inte somnat. Deras kvitter välkomnar ännu en dag. Ännu en dag att göra till vår alldeles egna. Ännu en dag att följa drömmar. Ännu en dag att harva på i vardagen. Jag har inget emot vardagen. Tänker på citatet att ”livet är det som sker medan vi är upptagna med att planera annat”. Det ligger någonting i det. Såklart. Majoriteten av våra dagar, är ju just vad vi kallar för vardagar. Vår uppgift är således, för att få ett liv vi upplever som meningsfullt, att skapa en vardag som vi trivs med. Som vi kan älska. Eller åtminstone inte hata.

Det fanns en tid då jag hatade vardagen. Det fanns en tid då jag gjorde allt för att fly ifrån den. Verkligen allt. För vardagen, alltså den där gilla vardagslunken där varje dag inte innebar någon form av kaos och kris för mig att lösa skrämde mig. Det fanns också en del av mig som tyckte att vardag verkade tråkigt. För jag var ju en kaospilot. Vem var jag om jag helt plötsligt inte skulle existera för att behaga och hjälpa andra? Men inte bara det. Jag var också helt övertygad om att ett gott liv, ett fint liv, inte var något som jag hade gjort mig förtjänt av.

Mina känslor och mina tankar. Det som verkligen verkligen var jag gömde jag, långt långt inne i mitt innersta. Jag begravde mig i arbete och studier, höll mig sysselsatt i princip dygnet runt. Jag använde mig av olika former av sinnespåverkande medel för att fly från det som hände omkring mig. Men kanske främst från den som hände inom mig. Jag utsatte mig själv för och lät andra utsätta mig för väldigt destruktiva handlingar. Men vem försökte jag lura? Det går inte att gömma tankar och känslor i en evighet.

Jag späkte allt som var jag. Men. Jag har slutat med det nu. Eller jag försöker i alla fall. Det gick långt. För långt. Det var nära att det gick så långt att allt tog slut. Det krävdes ett flertal läkare, en fantastisk psykolog och ett otroligt tålmodigt och stöttande nätverk av nära och kära som vägrade ge upp om mig för att få mig att inse att antingen fortsätter jag på samma spår vilket förr eller senare skulle leda till min död eller så konfronterar jag mina demoner. Min kropp var slut, psykiskt. Men också fysiskt. Det är lätt att underskatta psykets påverkan på vår fysiska hälsa. Det lärde jag mig på en brits på kardiolog-akuten på SÖS efter att ha ignorerat yrsel och tryck över bröstet i en vecka. För jag skulle ”bara” ta mig igenom en vecka till på jobbet. Sen skulle det lugna ner sig. Det lugnade inte ner sig. Och det skulle ta ytterligare 6 månader, min första ordentliga semester på många år och många jobbiga samtal innan det faktiskt landade i mig. Detta höll inte.

Jag jobbade, gud vad jag jobbade. När jag kom hem från jobbet på kvällen satt jag på hallgolvet, ibland i flera timmar och bara stirrade. Omkring mig fortsatte personer att agera ut sitt dåliga mående och sin ohälsa på mig. Och jag tog emot. Stöttade. Lyssnade. Jag tog emot slag efter slag av psykisk terror. När jag satt där på golvet tänkte jag. Jag tänkte att om detta är livet. Då kan det vara. Då vill jag inte mer.

Flera gånger i månaden satt jag på psykjouren. Varje gång fick jag frågan ”vad vill du att vi ska göra för dig”. Och jag hade ingen aning. Vem, som mår riktigt riktigt dåligt vet det när en sitter på psyk med ett stort svart hål i bröstet? Jag ville bara att det skulle sluta göra så jävla ont. Varför gick det inte längre att fly från allt som var tungt? Fortsätt på denna vägen och du kommer att dö sa läkaren. Ville jag dö? Ville jag leva? Jag visste inte. Men det jag visste var att det liv jag levde inte var det liv jag hade föreställt mig att jag skulle ha. Jag trodde att jag hade överlistat livet. Jag trodde att jag hade hittat ett sätt att fly från mitt förflutna och mitt mående. Tji fick jag. För är det någonting jag har lärt mig om livet nu så är det att vi aldrig någonsin kommer att kunna överlista livet. Men ville jag leva?

Jag hade under flera år gått i terapi. Det hade tagit mig många år att bygga upp min tillit till min psykolog. Efter att ha blivit sviken av vården och min omgivning i hela mitt liv så är det såhär i efterhand kanske inte så konstigt. Men hon stod kvar. Och efter 3,5 år så nådde hon in. På riktigt.

Min omgivning som hade skrikit länge och försökt få mig att ta ordentlig hjälp, öppna upp det där svarta hålet. Lära mig leva och inte bara överleva var helt fantastiska denna period i mitt liv. Som alltid.

En dag kollapsade jag hemma och hamnade på sjukhus. Dagen efter var jag tillbaka på jobbet igen. Men, på bussen hem tog jag ett beslut. Ett beslut som fått mogna länge och väl. Men nu höll det inte längre, jag tog upp min mobil och skickade ett sms till min bästa vän. Kort och koncist skrev jag ”Jag ska säga upp mig”. Hon svarade inom en minut. ”Jag är så stolt över dig”.

Från den dagen har jag försökt sluta springa. Jag har totalt kapitulerat i min terapi och försöker att lägga alla korten på bordet i den takt jag orkar. Jag har börjat en gruppterapi för personer med komplex traumatisering och dissociation vilket jag aldrig trodde skulle hända. Jag jobbar deltid. Jag vilar. Andas.

Och det är inte alls det liv jag hade tänkt att jag skulle leva som snart 28-åring. Långt ifrån de framgångar, utbildningar och annat jag hade tänkt mig. Eller rättare sagt som andra hade tänkt sig för mig. Och jag har insett att om jag inte är i samklang med mitt innersta, om jag inte bearbetar min bakgrund så kommer jag att dö i jakt på framgångar som andra förväntar sig av mig. Visst. Jag hade väl inte direkt önskat mig ett liv där en stor del av min kraft och ork går åt till att hantera ångest och gå i behandling. Ett liv med sömnlösa nätter, ångest och fortsatt med människor i min omgivning som är väldigt sjuka. Där jag inte kan jobba heltid och just nu inte orkar göra färdigt min utbildning. Men. Den där stunden på bussen då jag skickade sms:et så insåg jag. Att nej. Jag vill inte dö. Ibland vet jag inte hur jag ska orka fortsätta leva. Men från det till att faktiskt dö. Så är det ett längre avstånd än jag tidigare kände.

Och det avståndet är. Vardagen. För jag har ett jobb som jag faktiskt tycker om, jag har en familj som jag älskar och som älskar mig. Och när mina sömnlösa nätter övergår i tidiga morgnar med fågelsång. Då vet jag att jag har valt rätt som valt att fortsätta andas.

Jag har lärt mig att ingen kan göra jobbet förutom jag. Det finns ingen quick fix, ingen kan göra behandlingen åt mig och det finns inget medel i världen som kan trolla bort min bakgrund. Det som hände hände. Det var som det var. Men nu är det som det är. Jag måste igenom det. Och jag kommer att lyckas. Jag vill lyckas. För jag vill så innerligt jävla gärna ha den där vardagen.

Det finns ett citat som säger ”att leva ett liv, inte vinna ett krig”. Men jag vet att jag måste vinna ett krig för att kunna leva ett liv. Och nu krigar jag för mig, inte emot mig. Det är en stor skillnad. Och en annan sak jag lärt mig. Idag är jag helt öppen med mina nära och kära om allt. Jag ber om hjälp. Jag vet att jag inte måste bära allt själv. För vi är mindre ensamma tillsammans. Jag vet att jag är älskad för den jag är. Inte för det jag gör.

Tick tack, tick tack. Klockan går. Kväll övergår i natt som övergår i tidig morgon. Det börjar ljusna utanför, fåglarna börjar vakna till liv. Jag har ännu inte somnat. Deras kvitter välkomnar ännu en dag. Ännu en dag att göra till vår alldeles egna. Och som jag ska göra det.


Det finns inga björnar som sover

”Man vill ju inte väcka den björn som sover”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det uttrycket i samband med att vuxna ska prata med barn om jobbiga saker. Lika många gånger som jag hört det, lika trött på det är jag. Tidigt 1900-tal ringde och ville ha tillbaka sitt uttryck. Det finns inga björnar som sover på detta område. De barn och unga som har det jobbigt lever varje dag med sin situation och det finns ingenting du kan ”väcka” som de inte redan tänkt på. Jag gick hela min uppväxt runt med ett svart hål inom mig. Ett svart hål fullt av skuld och skam. Jag trodde att det var mig det var fel på. Jag trodde att det fanns någonting som jag kunde göra för att göra mina föräldrar friska. Tänk er att som barn gå runt och bära på dessa tankar och känslor. Jag mådde redan så dåligt det gick att må. Inte en enda björn sov. 

 

Så min fråga till de personer som fortfarande gömmer sig bakom att en inte ska väcka den björn som sover är lika enkel som den är viktig att ni faktiskt ställer till er själva. Vad är ni rädda för? Vad är det ni tror kommer hända? 

 

Jag kan nog vara behjälplig med svaret. Jag vet vad som kommer att hända. Att barnet kanske för första gången i sitt liv kan få slippa känna denna ensamhet och skuld. Få veta att det finns vuxna som bryr sig och att de inte är ensamma. Att det finns hjälp att få.

 

Så vad är problemet då? 

 

Jo, förmodligen kommer detta innebära lite merarbete för er, kanske kommer det att innebära att ni behöver agera för att skydda barnet och att föräldrarna blir arga för att ni ”lagt er i” deras familjeangelägenheter. Och ja, jag fattar att det kan vara obehagligt. Kanske har ni inte så stort förtroende för sociala myndigheter. Kanske har ni hört om långa köer till BUP och en vårdapparat som går på knäna. 

 

Men. Vad är alternativet? 

 

Alternativet är att ni både nu och inför framtiden riskerar barnets hälsa. Barn som har växt upp i familjer där någon har ett missbruk eller psykisk sjukdom är överrepresenterade i suicidstatistiken, en stor del går ut grundskolan med ofullständiga betyg och riskerar egen framtida psykisk ohälsa, eget missbruk och utanförskap. Att inte agera medför också ansvar. Ett ansvar som i alla fall inte jag skulle vilja leva med. 

 

Alla barn är allas barn. Vi har alla ett gemensamt ansvar att skydda de barn och unga som är i behov av det och se till att de får det stöd och den hjälp som de har rätt till. 

 

Jag kan idag tänka tillbaka på de som såg men inte gjorde något när jag var liten. Jag är inte arg. Jag kan däremot känna en sorg. Men. Jag hade tur. När jag var 16 år var det äntligen någon som såg mig. Såg och vågade fråga och agera. Jag klarade mig. Men jag har tyvärr vänner som inte gjorde det. Som inte lever idag för att vuxenvärlden blundade. 

 

Enligt lag bör vi alla anmäla till socialtjänsten när vi känner oro för ett barns situation. Det finns så mycket bra hjälp. Ibland är den svår att hitta och det kan ta tid. Ibland blir det fel. Då måste vi som vuxna stå kvar och kriga för barnen. Inget barn ska behöva uppleva den ensamheten jag kände. Inget barn ska sen när de är vuxna behöva höra folks bortförklaringar till varför de inte gjorde något. För om vi som vuxna är rädda, tänk då hur rädda barnen är. Ni kommer att behöva fråga 100 gånger ibland. Barn kommer säga att allt är bra, att de inte behöver hjälp och att ni inte får prata med deras föräldrar. Detta är varningsklockor. Jag kunde ha varit död idag. På grund av att folk inte tog dessa varningsklockor på allvar. Men jag lever. Och jag kommer aldrig sluta med mitt mantra. Det. Finns. Inga. Björnar. Som. Sover.


Tungviktsmatch mot söndagsångesten

En sån där tungviktsmatch en går mot sin ångest en helt vanlig söndag ibland.

Saker jag vill säga:
Det är okej
Det är lugnt
Bara för att vi pratar om jobbiga saker som varit så betyder inte det att det kommer hända igen nu.
Jag har folk runt mig som är trygga.
Ingen kommer att försvinna.
Det är okej att berätta.
Det är okej att sörja.
Det var inte ditt fel.
Det är inte du som ska skämmas.

Saker min ångest vill säga:
Du är ful.
Ingen tycker om dig.

Jag säger:
Ja, okej, men nu var det inte det vi pratade om. Det var ju jättebra igår vad är det som är fel nu?

Ångesten säger:
Ditt ena öra sitter högre upp än det andra.
Ingen tycker om dig.

Jag säger:
Men för i helv…

Mic drop

Ni hör ju. Det går liksom inte att resonera med ångesten. Alls. Jag åkte till havet och försökte ta hand om mig själv, lyssnade på mina behov och åt glass. Släppte alla krav på prestation. Andra dagar behöver jag andra saker, till exempel bygga ett bo i sängen och bara andas, in och ut till dess att jag inte måste tänka på att andas in och ut längre för att ångesten har gett sig av. För det gör den.

Jag tänker inte vara klämkäck. Jag tänker inte säga att lösningen är att vi ska tänka positivt. Fan, ibland behöver vi få tänka och känna att ”nej, just nu är det svinjobbigt”. För det är svinjobbigt ibland. Idag var det det. Igår var det jättebra. Vad alla influencers än vill tuta i oss så är det så livet ser ut, nästa gång ska jag köpa godare glass dock.


Jag har tappat räkningen

Du ringer. Igen. Anklagar mig för saker som bara finns i din hjärna. Du menar på att jag är ond som säger sanningen. Eller sanningen. Sanningen är i dina ögon och öron bara påhitt från min sida. Något som bara finns i min hjärna. För att jag är otacksam och självisk som inte tar hand om dig. Jag lägger på.

Otydbara sms. Mitt i natten. På morgonen. Mitt på dagen. På kvällen. Jag har tappat räkningen.

Du ringer. Igen. Jag svarar inte.
Jag har tappat räkningen.

Generationer av lidande. Du har din sanning.

Men det här är min sanning. Och jag vet att det slutar med mig. Jag vet att jag måste stå upp för mig själv. För jag har människor i min närhet nu som har lärt mig att jag är värd det. Mina barn ska växa upp omringade av kärlek, de ska få känna sina känslor och få dem bekräftade. De ska veta att det är jag som ska förtjäna deras kärlek och inte tvärt om. Och de kommer att få den finaste familjen som finns.

Igår funderade jag på musik till din begravning. ”When all is said and done”. Ibland måste jag begrava dig redan nu. En dag kommer jag att behöva göra det på riktigt. Jag vet inte vad som är svårast. Det är svårt att sörja någon som är död, men ändå lever.

Fritt tolkat och omformulerat efter Märta Tikkanen. Jag saknar dig ofta. Men inte ett ögonblick önskar jag dig tillbaka.


Men. Jag minns när jag var liten och det var en mardröm redan då.

Jul. Vi lever i ett av europas mest sekulariserade länder. Ändå firar vi jul som aldrig förr. Verkligen som aldrig förr och det är nog få som skänker födelsedagsbarnet en tanke på jul. Julhandeln slår rekord år efter år. Trots varningssignalerna om vad vår konsumtion innebär för klimatet. Och alla tycker att det är så roligt och mysigt med jul. Eller? Nej, precis. Så är det ju inte. Och vi vet ju detta egentligen? Vi vet att det är så många som känner stress, press och obehag när det går mot jul. Ändå fortsätter våra Instagramflöden att bestå av dekorationer, julklappshets och barn i pepparkaksdräkt. Få är de människor som vågar stå upp för att julen kan vara en ren och skär grund till ångest. Kanske är de ensamma, kanske har de dåliga erfarenheter av julfirande, kanske är de sjuka, kanske saknar de pengar eller tycker av andra anledningar inte att julen är förknippat med den idyll vi slås i att det ska vara.

Jag gillar inte julen. Jag minns när jag var liten. Och ja, precis som i sången så var det en mardröm redan då. Vi firade alltid jul helgen andra eller tredje advent då vi aldrig var i Sverige på riktiga julafton. Jag såg ofta fram emot jul, mamma var alltid mån om att allt skulle vara perfekt. Men det var inte perfekt, för i källaren satt tomten och söp. Dagen inleddes alltid med bråk. ”Du hade LOVAT att inte dricka i år”. Det sket tomten i. Kan man säga. ”Sköt dig själv din fula jävel” ”Satmara”. ”Hynda”. Skällsorden mot mamma haglade.

Försökte gå mellan. Gjuta olja på de där förbannade vågorna. Lyckades sällan.

Vid 12 kom inte hela släkten men i alla fall mormor, morfar och farmor. Efter mat och bandad Kalle Anka var det dags för tomten att komma uppsnubblande från källaren. Tomten var lika röd i ansiktet som tomtedräkten och skägget satt på sned. Tomten luktade. Och sluddrade.

Bara en bild med tomten sen fick man öppna paket. Fick alltid massa fina saker. Mamma försökte kompensera. Mamma kämpade så hårt. Men jag fick aldrig det jag mest önskade mig. Lugn och ro och nyktra vuxna. Den där magin som folk pratade om skulle finnas vid jul. Var fanns den? Tomten somnade tidigt. Det gjorde aldrig jag. Jag låg och tänkte på vad jag hade gjort för fel. I år igen. Tänkte på vad jag hade kunnat göra annorlunda. För att han inte skulle dricka. Tomten som inte är far till alla barnen. Men till mig. Och det finns så många barn och unga som går runt med samma klump i magen som jag gjorde. Och det finns så många som har liknande bakgrund som mig som precis som jag känner en krypande känsla av ångest och illamående när november närmar sig sitt slut även i vuxen ålder.

Idag vet jag att det inte hade med mig att göra. Det var inte mitt fel. Men jag gillar fortfarande inte julen. Jag vågar liksom inte riktigt. Jag har nästan alltid jobbat julhelgen. Sedan jag blev vuxen. Det har varit skönt att slippa fokusera på sig själv. Det är ganska trevligt att jobba storhelger.

I år däremot så ska jag inte göra det. I år ska jag vara ledig hela julafton och fira en dunderjul med min bästa vän och hennes familj. Jätteläskigt. Men det är början på något nytt och jag tror att det kommer att bli fantastiskt! Jag är för evigt tacksam för att jag valde att fortsätta kämpa. Och för att jag har så fina vänner.

Hur du än firar, vad du än gör. Glöm inte att julafton bara är en vanlig dag och jo, ibland suger den. Det är okej att tänka det, det är okej att känna det. Du får vara arg, ledsen, besviken. Du är inte ensam och julen är snart över. Gör det du kan för att ta hand om dig själv och vara snäll mot dig själv. Och är det jobbigt, titta inte på sociala medier. Tänk på att alla som uppdaterar #perfectchristmas också har skräpdagar, bråkar och är smygirriterade på nån släkting. Du är fantastisk, fortsätt kriga! Jag är så stolt över dig<3


Då kanske du ska byta jobb?

I ett gammalt avsnitt av ”Psykpodden” pratar fantastiska Cissi Wallin om psykisk ohälsa och arbetsplatser. Att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivningar idag och vad det kostar samhället. Samtidigt tar Cissi upp det faktum att många med psykisk ohälsa faktiskt skulle kunna jobba om bara våra arbetsplatser inte var så stagnerade i sitt 8-17 tänk och psykisk ohälsa inte var så stigmatiserat som det är idag.

När jag fick min diagnos och skulle berätta det för min dåvarande chef så var jag jättenervös. Jag som alltid hade haft min identitet i att jag jobbade, pluggade och att allt såg bra ut utåt. Vad skulle de säga nu? Ändå hade jag bestämt mig för att det var dags att berätta, efter år av dold ångest och skam. Jag hade dessutom fått ett namn på vad det handlade om, nuförtiden känner många till Bipolär Sjukdom och det underlättade något enormt.

”Men du har ju aldrig varit sjukskriven” – blev min chefs första spontana reaktion.

Nej det hade jag inte, inte sedan vi fick henne som chef. Jag hade dock tidigare varit sjukskriven i två perioder på grund av psykisk ohälsa.

Men blir alla som lider av psykisk ohälsa sjukskrivna? Nej. Och ändå är det vår största orsak till sjukskrivning. Ni hajar mörkertalet vi snackar om här va? Hur många som lider. Sjukskrivna eller ej.

Och som Cissi säger i podden, nej, ”det funkar inte att ha anställda som inte kommer upp ur sängen”. Då kanske en behöver vara sjukskriven.

Men det finns ju också de som kan jobba, bara de får möjlighet till en anpassad arbetssituation, som utan denna anpassning tvingas till sjukskrivning? Vad förlorar inte samhället på det? Både ekonomiskt och i mänskligt lidande. Kanske behöver du jobba hemifrån en dag i veckan? Möjlighet till att komma en timme senare och gå en timme senare för att du äter mediciner som gör att du behöver mer sömn/är trött på grund av att du har svårt att sova? Kanske behöver du brusreducerande hörlurar? Eget arbetsrum?

Eller så behöver du bara få möjligheten att vara öppen med ditt mående och vad du går igenom. Du behöver en chef som förstår. Som förstår varför du behöver dessa anpassningar. Eller i alla fall försöker att förstå. Att det inte handlar om att du är lat eller borde skärpa till dig. Eller tänka positivt. Eller gå och lägga dig tidigare. Eller prova mindfullness. På alla arbetsplatser så går det att göra någon anpassning och ingen ska behöva skämmas för sin psykiska ohälsa. Du är värd mer än att må dåligt på grund av ditt arbete. Vi spenderar majoriteten av vår vakna tid på arbetet, då ska vi fasen må bra där! Kanske behöver du byta bransch, kanske ska du inte jobba på ett kontor 8-17. Och självklart. Känner du att det inte går så ska du utan några jäkla skuld- eller skamkänslor vara sjukskriven! Du är värd en arbetsplats och en arbetsgivare som ser dig för den du är, som ser dina styrkor och som hjälper inte stjälper. De flesta arbetsplatser går att anpassa!

Jag är glad att jag har ett arbete som passar med mitt mående just nu. Med kollegor som vet och förstår varför jag ibland behöver ställa mig och städa ett köksskåp.

Och för några veckor sedan var det dags igen, jag skulle berätta för min nuvarande chef att jag skulle påbörja en behandling för min traumatisering på tisdagar. ”Och då kan du ju självklart inte jobba på tisdagskvällar” – sa min chef då. ”Jo jag kan komma senare” – blev mitt svar. ”Nej Bonnie, det kan du inte, du behöver vila” – sa hon. Så vi kompromissade, chefen och mitt prestationsmonster och nu är jag ledig på tisdagar och jag är så glad och tacksam över det.

Är du chef? Menar jag här att du som chef ska totalt släppa på dina krav? Nej. Jag säger bara att chefsskap kommer med ansvar. Ansvar att vara just det. Chef. Och har du inte den kapaciteten. Ja. Då kanske du ska byta jobb?


Fars dag

Livet händer just nu. Livet händer verkligen riktigt ordentligt och det är lite mycket nu i mitt liv. Hade högt flygande planer om ett nytt inlägg såhär på fars dag. Men varken tid eller ork har funnits. Därför kör jag en repris med en text från förra året. Hoppas att jag snart är på banan igen, till dess, ta hand om er!

Fars dag

Jag hoppas att alla som vill och kan har fått möjlighet att ge sina pappor lite extra kärlek idag. Jag vet att det är många som sörjer idag, kanske lika många som de som firar. Vilken man som helst kan i teorin bli pappa rent biologiskt och kan också kalla sig pappa. Men att vara pappa är, i alla fall för mig så mycket mer. Att vara pappa handlar inte om biologi eller om en underskrift på ett papper eller om hur mycket pengar eller prylar man ger sitt barn. Att vara pappa handlar om ett livslångt åtagande, om vaknätter, om fotbollsträningar, om att gemensamt med sitt barn slita sitt hår över matteläxor och om att från den dagen man blir pappa vara villig att ge ett barn all den kärlek och uppmärksamhet ett barn behöver i både med och motgång.

Alla klarar inte det, vissa blir sjuka, vissa slår eller gör andra hemska saker, vissa jobbar för mycket, vissa drar och så vidare. Som vuxna är det vårt jobb att visa för barnen att det aldrig är deras fel att en förälder inte orkar hela vägen fram. Det handlar aldrig om barnet. Barn förtjänar närvarande föräldrar, som mår bra och som är villiga att kämpa.

Föräldraskapet är inte enkelt. Men det är ett val. Som vuxen kan man välja att bli förälder eller inte. Ett barn väljer aldrig att bli fött eller var det ska födas. Så det är upp till vuxenvärlden att visa att det är ett helhjärtat val, att just det lilla barnet är så jäkla välkommet.

Kanske sörjer du inte idag. Kanske är du arg. Arg på allt du inte fick. Arg på allt alla andra fick. Arg på den där pappan som svek. Som övergav dig för alkoholen/drogerna eller något annat. Vilken jävla idiot han var! Även om han var sjuk. JA, du får TYCKA det. Du får TÄNKA det. För det VAR så. Du får känna precis VAD du vill. Ilska, sorg, frustration ALLA känslor är okej.

Kanske känner du ingenting, kanske minns du med glädje de fina stunderna. Kanske känner du allt detta. Och det är din fulla rätt. Ingen annan har rätt att tala om för dig vad du får och inte får tänka och känna. Kanske känner du till och med att det vore lättare om din pappa var död. Det är din känsla och din tanke. Och den har du också rätt till. Vad du än känner idag, hur du än tänker. Så kom ihåg att du är fantastisk!


När din kropp säger nej-även om hjärnan säger ja

”Du lever bara en gång och den gången är nu, det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du” – The Noice

Det är dags att du börjar leva för din egen skull. Så många gånger som jag har fått höra det. Lika många gånger har jag tänkt att jag redan gjorde det. Jag stod upp, gick i skolan, jobbade, tog hand om andra som kanske inte alltid förtjänade det, jag gjorde allt man ”ska” göra. Och helt plötsligt stod jag där och hade inte haft en ordentlig semester på 3 år.

Visst, det var väl många som var nöjda med mig. Men jag var ändå fortfarande inte riktigt nöjd, jag kände mig tom och de där konstiga huggen i diafragman kom oftare och oftare. Min familj(egenvalda) och andra runtom skrek bromsa, men jag hörde dem inte riktigt. Inte förrän de hade skrikit ett bra tag hörde jag dem. Men jag lugnade dem och sa att ”jag ska bara igenom de kommande tre veckorna” sen blir det bättre eller ”jag ska bara fixa detta också”. Jag ville inte se vad som höll på att hända. Med rök sprutande ur öronen satte jag mig en fredag sedan på ett tåg mot Skåne. Vidare mot Österrike dagen efter och när vi sedan började närma oss alperna och jag såg topparna så var det som att en tung sten lyftes från mitt bröst. En sten som jag inte ens visste hade funnits där. Jag var hemma. Omgiven av människor jag känt länge och som jag älskar landade jag. Steg för steg. Övade på att koppla bort telefonen. Sov, åt och gjorde saker jag tycker om. Jag vågade släppa på kontrollen. Vandrade, åkte skidor och skrattade, herregud vad jag skrattade. Den veckan såddes ett frö i mig. Frågor som andra ställt mig så många gånger, som jag då bara viftat bort ekade. Vad håller du på med? Och för vems skull? När ska du sluta springa? Du hatar ju egentligen att springa?

Och det handlar inte om att jag inte älskade och älskar vad jag gör. Tvärt om. Jag älskar allt jag gör, lite för mycket. Ibland på bekostnad av kärleken och omsorgen till/av mig själv.

Någon månad senare satte kroppen stopp. Inte lika hårt som förra gången, för 4 år sedan. Men stopp tog det och jag kollapsade och hamnade på akuten.

Skämtsamt så pratas det om hamsterhjulet. Men sanningen att säga så är det långt ifrån roligt. Det är tvärt om livsfarligt. Har ni sett när en hamster trillar i ett sådant hjul? Och tumlar runt flera varv. Det är precis det vi riskerar att utsätta oss själva för om vi inte passar oss. Och det där tumlandet gör ont. Jag har provat två gånger.

Var grunden till denna inre stress ligger är nog dels min bakgrund av att ständigt fly(det är ett annat inlägg), min psykiska sårbarhet och stigmatiseringen kring den(det är också ett annat inlägg) som leder till att jag pressar mig själv extra, men lika mycket vårt elitistiska samhälle. Ett samhälle som hela tiden säger ”lite till” ”lite mer”.

Så till er som har skrikit. Jag hör er. Och jag inte bara hör er. Jag lyssnar. Jag lyssnar och tar in. Denna gången gör jag verkligen det. Och jag är tacksam för er. Tacksam att jag har stjärnor som ni i mitt liv. Som ser att ja, nu går det åt fanders igen och sen fångar upp, kramar, tröstar och peppar. Utan att döma. Ni låter mig bränna mig, för det är så jag lär mig, ni vet det, jag vet det. Men jag står aldrig ensam. Ni står med mig. Utan att jag någonsin ens behöver fråga.

Jag försöker nu lära mig ett liv utanför hamsterhjulet. Det är ovant och läskigt. Stundtals tråkigt. Stundtals skitjobbigt. För det går nog inte att komma undan att där i hamsterhjulet, när vi springer, så springer vi inte bara mot någonting. Vi springer också ifrån någonting. Nu försöker jag titta på det där jag sprang ifrån och varför. Jag tror att det är enda sättet. Enda vägen. För i hamsterhjulet överlever vi. Men nu är det dags att leva.