Då kanske du ska byta jobb?

I ett gammalt avsnitt av ”Psykpodden” pratar fantastiska Cissi Wallin om psykisk ohälsa och arbetsplatser. Att psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till sjukskrivningar idag och vad det kostar samhället. Samtidigt tar Cissi upp det faktum att många med psykisk ohälsa faktiskt skulle kunna jobba om bara våra arbetsplatser inte var så stagnerade i sitt 8-17 tänk och psykisk ohälsa inte var så stigmatiserat som det är idag.

När jag fick min diagnos och skulle berätta det för min dåvarande chef så var jag jättenervös. Jag som alltid hade haft min identitet i att jag jobbade, pluggade och att allt såg bra ut utåt. Vad skulle de säga nu? Ändå hade jag bestämt mig för att det var dags att berätta, efter år av dold ångest och skam. Jag hade dessutom fått ett namn på vad det handlade om, nuförtiden känner många till Bipolär Sjukdom och det underlättade något enormt.

”Men du har ju aldrig varit sjukskriven” – blev min chefs första spontana reaktion.

Nej det hade jag inte, inte sedan vi fick henne som chef. Jag hade dock tidigare varit sjukskriven i två perioder på grund av psykisk ohälsa.

Men blir alla som lider av psykisk ohälsa sjukskrivna? Nej. Och ändå är det vår största orsak till sjukskrivning. Ni hajar mörkertalet vi snackar om här va? Hur många som lider. Sjukskrivna eller ej.

Och som Cissi säger i podden, nej, ”det funkar inte att ha anställda som inte kommer upp ur sängen”. Då kanske en behöver vara sjukskriven.

Men det finns ju också de som kan jobba, bara de får möjlighet till en anpassad arbetssituation, som utan denna anpassning tvingas till sjukskrivning? Vad förlorar inte samhället på det? Både ekonomiskt och i mänskligt lidande. Kanske behöver du jobba hemifrån en dag i veckan? Möjlighet till att komma en timme senare och gå en timme senare för att du äter mediciner som gör att du behöver mer sömn/är trött på grund av att du har svårt att sova? Kanske behöver du brusreducerande hörlurar? Eget arbetsrum?

Eller så behöver du bara få möjligheten att vara öppen med ditt mående och vad du går igenom. Du behöver en chef som förstår. Som förstår varför du behöver dessa anpassningar. Eller i alla fall försöker att förstå. Att det inte handlar om att du är lat eller borde skärpa till dig. Eller tänka positivt. Eller gå och lägga dig tidigare. Eller prova mindfullness. På alla arbetsplatser så går det att göra någon anpassning och ingen ska behöva skämmas för sin psykiska ohälsa. Du är värd mer än att må dåligt på grund av ditt arbete. Vi spenderar majoriteten av vår vakna tid på arbetet, då ska vi fasen må bra där! Kanske behöver du byta bransch, kanske ska du inte jobba på ett kontor 8-17. Och självklart. Känner du att det inte går så ska du utan några jäkla skuld- eller skamkänslor vara sjukskriven! Du är värd en arbetsplats och en arbetsgivare som ser dig för den du är, som ser dina styrkor och som hjälper inte stjälper. De flesta arbetsplatser går att anpassa!

Jag är glad att jag har ett arbete som passar med mitt mående just nu. Med kollegor som vet och förstår varför jag ibland behöver ställa mig och städa ett köksskåp.

Och för några veckor sedan var det dags igen, jag skulle berätta för min nuvarande chef att jag skulle påbörja en behandling för min traumatisering på tisdagar. ”Och då kan du ju självklart inte jobba på tisdagskvällar” – sa min chef då. ”Jo jag kan komma senare” – blev mitt svar. ”Nej Bonnie, det kan du inte, du behöver vila” – sa hon. Så vi kompromissade, chefen och mitt prestationsmonster och nu är jag ledig på tisdagar och jag är så glad och tacksam över det.

Är du chef? Menar jag här att du som chef ska totalt släppa på dina krav? Nej. Jag säger bara att chefsskap kommer med ansvar. Ansvar att vara just det. Chef. Och har du inte den kapaciteten. Ja. Då kanske du ska byta jobb?


Fars dag

Livet händer just nu. Livet händer verkligen riktigt ordentligt och det är lite mycket nu i mitt liv. Hade högt flygande planer om ett nytt inlägg såhär på fars dag. Men varken tid eller ork har funnits. Därför kör jag en repris med en text från förra året. Hoppas att jag snart är på banan igen, till dess, ta hand om er!

Fars dag

Jag hoppas att alla som vill och kan har fått möjlighet att ge sina pappor lite extra kärlek idag. Jag vet att det är många som sörjer idag, kanske lika många som de som firar. Vilken man som helst kan i teorin bli pappa rent biologiskt och kan också kalla sig pappa. Men att vara pappa är, i alla fall för mig så mycket mer. Att vara pappa handlar inte om biologi eller om en underskrift på ett papper eller om hur mycket pengar eller prylar man ger sitt barn. Att vara pappa handlar om ett livslångt åtagande, om vaknätter, om fotbollsträningar, om att gemensamt med sitt barn slita sitt hår över matteläxor och om att från den dagen man blir pappa vara villig att ge ett barn all den kärlek och uppmärksamhet ett barn behöver i både med och motgång.

Alla klarar inte det, vissa blir sjuka, vissa slår eller gör andra hemska saker, vissa jobbar för mycket, vissa drar och så vidare. Som vuxna är det vårt jobb att visa för barnen att det aldrig är deras fel att en förälder inte orkar hela vägen fram. Det handlar aldrig om barnet. Barn förtjänar närvarande föräldrar, som mår bra och som är villiga att kämpa.

Föräldraskapet är inte enkelt. Men det är ett val. Som vuxen kan man välja att bli förälder eller inte. Ett barn väljer aldrig att bli fött eller var det ska födas. Så det är upp till vuxenvärlden att visa att det är ett helhjärtat val, att just det lilla barnet är så jäkla välkommet.

Kanske sörjer du inte idag. Kanske är du arg. Arg på allt du inte fick. Arg på allt alla andra fick. Arg på den där pappan som svek. Som övergav dig för alkoholen/drogerna eller något annat. Vilken jävla idiot han var! Även om han var sjuk. JA, du får TYCKA det. Du får TÄNKA det. För det VAR så. Du får känna precis VAD du vill. Ilska, sorg, frustration ALLA känslor är okej.

Kanske känner du ingenting, kanske minns du med glädje de fina stunderna. Kanske känner du allt detta. Och det är din fulla rätt. Ingen annan har rätt att tala om för dig vad du får och inte får tänka och känna. Kanske känner du till och med att det vore lättare om din pappa var död. Det är din känsla och din tanke. Och den har du också rätt till. Vad du än känner idag, hur du än tänker. Så kom ihåg att du är fantastisk!


När din kropp säger nej-även om hjärnan säger ja

”Du lever bara en gång och den gången är nu, det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du” – The Noice

Det är dags att du börjar leva för din egen skull. Så många gånger som jag har fått höra det. Lika många gånger har jag tänkt att jag redan gjorde det. Jag stod upp, gick i skolan, jobbade, tog hand om andra som kanske inte alltid förtjänade det, jag gjorde allt man ”ska” göra. Och helt plötsligt stod jag där och hade inte haft en ordentlig semester på 3 år.

Visst, det var väl många som var nöjda med mig. Men jag var ändå fortfarande inte riktigt nöjd, jag kände mig tom och de där konstiga huggen i diafragman kom oftare och oftare. Min familj(egenvalda) och andra runtom skrek bromsa, men jag hörde dem inte riktigt. Inte förrän de hade skrikit ett bra tag hörde jag dem. Men jag lugnade dem och sa att ”jag ska bara igenom de kommande tre veckorna” sen blir det bättre eller ”jag ska bara fixa detta också”. Jag ville inte se vad som höll på att hända. Med rök sprutande ur öronen satte jag mig en fredag sedan på ett tåg mot Skåne. Vidare mot Österrike dagen efter och när vi sedan började närma oss alperna och jag såg topparna så var det som att en tung sten lyftes från mitt bröst. En sten som jag inte ens visste hade funnits där. Jag var hemma. Omgiven av människor jag känt länge och som jag älskar landade jag. Steg för steg. Övade på att koppla bort telefonen. Sov, åt och gjorde saker jag tycker om. Jag vågade släppa på kontrollen. Vandrade, åkte skidor och skrattade, herregud vad jag skrattade. Den veckan såddes ett frö i mig. Frågor som andra ställt mig så många gånger, som jag då bara viftat bort ekade. Vad håller du på med? Och för vems skull? När ska du sluta springa? Du hatar ju egentligen att springa?

Och det handlar inte om att jag inte älskade och älskar vad jag gör. Tvärt om. Jag älskar allt jag gör, lite för mycket. Ibland på bekostnad av kärleken och omsorgen till/av mig själv.

Någon månad senare satte kroppen stopp. Inte lika hårt som förra gången, för 4 år sedan. Men stopp tog det och jag kollapsade och hamnade på akuten.

Skämtsamt så pratas det om hamsterhjulet. Men sanningen att säga så är det långt ifrån roligt. Det är tvärt om livsfarligt. Har ni sett när en hamster trillar i ett sådant hjul? Och tumlar runt flera varv. Det är precis det vi riskerar att utsätta oss själva för om vi inte passar oss. Och det där tumlandet gör ont. Jag har provat två gånger.

Var grunden till denna inre stress ligger är nog dels min bakgrund av att ständigt fly(det är ett annat inlägg), min psykiska sårbarhet och stigmatiseringen kring den(det är också ett annat inlägg) som leder till att jag pressar mig själv extra, men lika mycket vårt elitistiska samhälle. Ett samhälle som hela tiden säger ”lite till” ”lite mer”.

Så till er som har skrikit. Jag hör er. Och jag inte bara hör er. Jag lyssnar. Jag lyssnar och tar in. Denna gången gör jag verkligen det. Och jag är tacksam för er. Tacksam att jag har stjärnor som ni i mitt liv. Som ser att ja, nu går det åt fanders igen och sen fångar upp, kramar, tröstar och peppar. Utan att döma. Ni låter mig bränna mig, för det är så jag lär mig, ni vet det, jag vet det. Men jag står aldrig ensam. Ni står med mig. Utan att jag någonsin ens behöver fråga.

Jag försöker nu lära mig ett liv utanför hamsterhjulet. Det är ovant och läskigt. Stundtals tråkigt. Stundtals skitjobbigt. För det går nog inte att komma undan att där i hamsterhjulet, när vi springer, så springer vi inte bara mot någonting. Vi springer också ifrån någonting. Nu försöker jag titta på det där jag sprang ifrån och varför. Jag tror att det är enda sättet. Enda vägen. För i hamsterhjulet överlever vi. Men nu är det dags att leva.


I don’t need you to fix me, I just need you to sit with me in the dark

Att leva med en kronisk psykisk sjukdom är jävligt ensamt mellan varven. Jag vill se mig själv som en stark person och jag har världens bästa flock runt mig. Folk som låter mig vara precis som jag är. Som finns där i med- och motgång och som aldrig talar om för mig hur jag ska/bör känna och tänka. Jag är så otroligt tacksam för dessa människor. Men bipoläritet och ptsd har en fantastisk förmåga att bygga murar. Särskilt fort bygger den på nätterna. När en ligger där ensam och hör klockan ticka. Det ljusnar ute och du vet att du snart ska upp. Upp och prestera, le, möta världen. Innanför murarna är det kallt och mörkt. Tomt. Ensamt. Det blåser. Blåser småspik som på bistra höstdagar. Blåsten viskar. Nej. Skriker. Ensam. Oälskad. Misslyckad. Och jag vet ju att det inte stämmer. Jag är ju sjukt jäkla älskad egentligen? Men innanför muren, i mörkret, är det ibland så otroligt svårt att se det. Har en extra otur kommer här även det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet för att en tänker som en gör när en har så många som gör så mycket och som älskar en. Mörkret djupnar än mer. Vad är jag för otacksam människa egentligen?

Här kan en prova olika råd som människor genom åren gett en. Antingen att helt sonika rycka upp sig. Andas. Prova mindfulness. Tänka positivt. Ja jäklar vad en ska tänka positivt hela tiden. Som om det var det det handlade om. Jag är grym på att tänka positivt. Annars hade jag inte stått här idag. Och jag vet att det inte kommer att vara såhär. Alltid. Men jag vet också, att andningsövningar inte är lösningen. Bara. Det är inte så enkelt. Precis som att mediciner inte är lösningen. Bara. Även om gudarna ska veta att jag hade önskat det. Helst det där med andningen. Fatta smidigt. Och billigt.

Ångest är inget permanent. Ångest går över. Jag vet det. Du vet det. Men där i mörkret, innanför muren blir de orden nästan komiska. Särskilt när jag vet att min sjukdom kommer medföra periodvis ångest livet ut.

Nej där innanför muren, i blåsten står en ofta maktlös. Mindfullness och andning till trots och att tänka att det kommer att bli bättre känns som ett hån. Enda vägen ut är igenom. För igenom kommer jag. Men ibland behöver jag tid. Och ibland behöver jag för att kunna komma ut starkare få vara där i mörkret. Och tycka att det är för jävligt. Höra er säga att ni finns där och att ni tycker om mig, se er vänta in mig. För det spretar känslor åt alla håll och jag måste vänta in mig själv, vänta in min själ. Då gror till slut kraften. Kraften som gör att jag orkar dra till muren med en rak höger, rätt i magen. Sedan kliver jag över muren och det är som om mörkret aldrig existerat. Psykisk ohälsa är vår tids största folkhälsoproblem och alla som krigar mot det är mina idoler. Och jag vet att vi alla bara vill försöka hjälpa till. Men ibland är det bättre att lyssna och inte ge råd som personen inte bett om. Eller försöka säga att det blir bättre. Även om vi inte menar det finns risken att det tolkas som att vi underminerar personens känslor. För visst suger det med ångest. Visst är det fruktansvärt att vissa människor tvingas genomgå detta? Precis som det är lika fruktansvärt med allt annat lidande som människor tvingas utstå i världen och nej, det går inte att jämföra olika människors lidande. Vi måste göra plats i våra hjärtan för alla. Jag hatar berg- och dalbanor. Men nu är det så att livet är en berg- och dalbana, så det är bara att haka på. Ska du med?


Rätten att få hjälp att återerövra sitt liv – Gäller för alla? Eller?

Hur förhåller en sig till en psykiskt sjuk förälder? En psykiskt sjuk förälder så djupt inne i sin förnekelse att excalibur verkar som en barnlek att lossa i jämförelse. Hur gör en när suicidhot blir vardag? Krav på pengar? Hot om att alla ens tillhörigheter ska slängas? Påståenden om att allt är ditt fel?

Till slut tror du på det. Att allt är ditt fel. Att du orsakat allt.

Hur hanterar en att få 100 sms och 55 samtal per dag. Alla av olika karaktär men där det är tydligt att det rör sig om en fruktansvärt sjuk människa. När du behöver blockera din egen förälder. Den enda människan på jorden vars viktigaste jobb i hela världen är att vara just det. Din förälder.

Jag önskar att jag hade ett bra svar. Jag önskar att det fanns en enkel lösning. Att det ”bara” var att göra si eller så.

Tyvärr finns det inga sådana lösningar. Du måste hitta din egen lösning. Du måste hitta ett sätt som funkar för dig. Ett förhållningssätt som du orkar med. Och jag vet att du har fått 3000 råd och tips. Och ungefär lika många ”styrkekramar”. Och jag vet att du ibland är supertrött på det. Ett tag fick jag så många ”råd” att en kunde väcka mig mitt i natten och jag skrek ”bryt kontakten”, ”kontakta en advokat” eller ”anmäl”.

Jag vet att dessa råd uttalas i all välmening. Men jag vet också hur det känns att vilja ge ”rådgivaren” en högerkrok. Eller sparka en papperskorg på dem. Jag har provat båda delar. Inget jag är stolt över eller rekommenderar. Men. Jag var arg, jag var tonåring och jag såg varje dag, bit för bit, min förälder dö utan att någon gjorde något. I stället ställdes det krav på att jag skulle göra något och som det står i min bup-journal ”ta ansvar för min situation”. Jag var ett barn, mitt enda jobb i världen var att växa upp. Och jag älskade, jag älskade så innerligt. Samtidigt hatade jag. Sedan hatade jag mig själv för att jag hatade. Men vuxenvärlden blundade. Tog inte sitt ansvar. Men ”råden”, de fortsatte komma, och kommer än idag.

Så många människor försöker vara hjälpsamma genom dessa ”tips”. Fantastiska, fina människor som vill ditt bästa, det är jag säker på. Men sanningen är att det inte finns en enda människa på hela jorden som känner din situation bättre än du. Ingen som vet vad som funkar för dig. Bara för att det funkar för någon att till exempel bryta kontakten så betyder inte det att det funkar för alla. Vad du däremot måste bryta. Är sättet du ser på dig själv och din anhörige. För mig blev mycket lättare att hantera när jag slutade att förvänta mig föräldrabeteende från min förälder. Inte nödvändigtvis sluta älska. Bara lära mig älska mig själv mer. Det var svårt. Jättesvårt.

Jag var tvungen att slå i botten innan jag kunde påbörja min väg uppåt. Så är det för många. En kan ibland påskynda processen. Men faktum kvarstår. Botten. Folk brukar säga att en aldrig slutar att förvånas. Men sanningen att säga så gör en det. Jag gjorde det i alla fall. Så ja. Jag skrattar ibland, utan att få dåligt samvete. Utan att hata mig själv. Skrattar för att jag inte alltid orkar annat. Men ibland gråter jag också. För jag är människa. Och det är så in i bomben sorgligt att se en människa förtvina. Helvete vad svårt det är. Har en inte sett en människa som är så sjuk så är det svårt att föreställa sig den totala frånvändheten från verkligheten som kan uppstå hos en person. Att höra att det är gratis inträde till Nangijala och att hen ser fram emot att vara på en plats där du inte kan nå dem från en vuxen människa som tonåring eller för den delen som vuxen är svårt att förklara. Samma person som lärde dig cykla, som hållit ditt hår genom otaliga magsjukor och som så många gånger sagt att den älskar dig. Du vet att personen fortfarande älskar dig. Men du vet också att sjukdomen är starkare än den kärleken. Den kärleken som folk beskriver som den mest kraftfulla kärleken i världen, kärleken till sitt barn, står chanslös i kampen mot sjukdomen. Dagen efter går sedan personen till jobbet som om ingenting har hänt. Det gör ont. Jag vet. Allt annat vore lögn. Och du måste göra det du måste göra för att orka hantera det!

Det som varit viktigast för mig på min resa är att få veta att jag inte är ensam, att få kunskap och att få rätt behandling. Men något som varit minst lika viktigt är utan tvekan är att omge mig med människor som jag känner är äkta, som möter mig där jag är. Som den jag är. Som inte försöker klistra på mig något. Findag, fuldag och allt däremellan. I trasiga jeans, mjukisbyxor och i kavaj. Jag är uppväxt i ett stort spel för gallerierna. Och det står mig upp i halsen. Ge mig trasiga strumpor, damm i hörnen och snabbnudlar and I’m all yours. Och även om jag vet att vi alla vill hjälpa varandra, så ligger det stor sanning i regeln som fanns i min grupp när jag gick mitt anhörigprogram. ”Ge aldrig råd som personen inte bett om”. Det blir inte fruktsamt för någon av er.

Men vad menar jag då med rätt behandling? Är det inte bara att vända sig till vården så får en rätt behandling? Nej, inte riktigt så. Och såhär på valdagen så känner jag att vi måste adressera detta!

Folk säger att pengar inte spelar någon roll. Tyvärr är inte det sant. Psykologhjälp kostar. 800-1000 kronor i timmen är inte ens ett alternativ för många av oss. Jag hade tur. Tur i oturen. Efter många år inom psykiatrin träffade jag en psykolog som förstod. Ännu några år senare en läkare som erkände vad alla andra läkare missat under alla år. Bipolär sjukdom och komplex traumatisering. Jag fick behandling. En behandling som jag aldrig hade haft råd med om jag skulle ha betalat den själv. Problemet med psykiatrin? Vi hör dagligen om hur våra kära politiker ska spara. Nedskärningarna slår hårt mot sjukvården och arbetsbelastningen på de anställda är skyhög. Om en under hela sin uppväxt blivit sviken av någon som alltid ska finnas där. Då är det svårt med tilliten. Så självklart tror en att andra kommer att göra likadant. Att en dag så drabbar de där nedskärningarna dig. Då står du där. Jag har så många vänner som råkat ut för detta. Som blivit av med sin behandling och hemskickade med medicin. Så kom inte och säg att pengar inte spelar någon roll. Jag är jätteglad att folk har möjlighet att gå i privat terapi. Absolut. Men jag vet också vad alternativet kan bli när vården sviker och en inte har de där 800-1000 kronorna i timmen. En ordentlig behandling kräver ofta en session i veckan. Det är minus semester 47 veckor per år. Räknat lågt på 800 kronor i timmen är det 37 600 kronor. För en undersköterska är det två månadslöner efter skatt. Och en behandling kan ta år. Det finns så många som inte har råd med detta. Som inte får möjligheten till att kunna må bättre. Som återigen blir svikna av samhället.

I en perfekt värld, nej, inte perfekt, i en human värld, den enda formen av värld jag vill leva i, är det en självklarhet att alla som behöver hjälp får hjälp. Inte bara de som skriker högst eller de som har råd att betala privat. Hjälpen ska heller inte vara avhängig av att ideella organisationer eller privatpersoner filantropiskt erbjuder sig att betala privat hjälp. Alla ska kunna vända sig till sin vårdcentral eller psykiatrin och få hjälp. Det ska inte vara skillnader i kvalitet på den vård samhället erbjuder och den hjälp du kan få privat. Det ska inte löna sig att ha privata sjukvårdsförsäkringar! Specialistvård ska ges till alla som behöver det. Ingen ska behöva bli ifrågasatt, ingen ska behöva bli hemskickad med medicin utan samtalsstöd från psykiatrin.

Så om du precis som jag kände känner att folk inte alltid riktigt har koll. Så har du helt rätt. ”Du behöver gå i terapi” är lätt att säga när pengar inte är ett problem. När 4000 kronor i månaden inte skapar ett avgrundsdjupt hål i plånboken.

Som sagt så är det du som är expert på din situation. Det är du som varje dag kliver ur sängen, sätter den ena foten framför den andra och andas ut och in hela dagen. Låt ingen ta ifrån dig det! Du är en hjälte! Och samhällets jobb är att hjälpa dig, inte stjälpa.

Tack Sverige, tack för att jag fick chans till behandling. Tack för att jag fick hjälp att återerövra mitt liv. Jag kommer aldrig sluta kämpa för allas rätt till det.


Prestationsstormen

Livet för oss än hit, än dit. Saker går dåligt, saker går bra, saker går jättedåligt, saker går jättebra och vissa saker, de bara är. Det är de där sakerna som bara är som jag gillar bäst. Lugnet. Lugnet när stormen lägger sig. Stormen som gått hårt fram med en, ibland under en hel dag, ibland längre. Prestationsstormen. Prestationsstormen med vindar som väser. Du kan inte. Du kommer aldrig att klara det. Du är inte bra nog. Du duger inte. Du är fel.

Prestationsstormen är lurig. Den vill få oss att tro att det den väser är allmän sanning. Att alla tycker så. Och att det därför måste vara sant.

Det spelar ingen roll om man logiskt vet att så inte är fallet. För prestationsstormen skiter högaktningsfullt i vad du vet, så länge det inte handlar om hur värdelös du är. Så länge du inte ger vika.

Prestationsstormen kan ha olika röster. Min har det. Ibland är det min pappas röst, mina lågstadiemobbares röster och ibland är det min egen röst. Rösterna blir mer och mer samma, samma som min egen röst. Men innehållet, innehållet, det kommer ifrån det jag fick med mig i min barndom och under min uppväxt. Att aldrig räcka till, ständigt prestera för dåligt, att se ut på fel sätt, vara fel och göra fel.

Jag har blivit bättre och bättre på att hantera prestationsstormen. Protestera, acceptera och vänta ut, allt i ett. Känna känslorna en stund, skriva ner pepp till sig själv och sen ligga i sängen, tända ljus och bara ligga och skratta åt eländet. Titta på livet, vad man gjort, vilka man har i sin närhet och helt plötslig så är man där igen. I lugnet som bara är. Stormen har lagt sig för denna gången, den kommer tillbaka, det vet vi. Men för varje gång, slår vi den svagare och svagare. Så nu. I lugnet. Njut. Du är fantastisk, världen ligger för dina fötter. Du behöver inte vara på topp hela tiden. Ibland räcker det att bara vara. Du gör så gott du kan, jag vet det. Du krigar. Och jag ser. Njut. I lugnet. Nu.

 

Bild: http://weknowyourdreams.com/storm.html


Att våga visa känslor

Be scared

Att våga visa känslor. Att stå upp för sina känslor. Att ta sitt lilla jag i famnen och hålla henne hårt och lugnande säga ”det är okej, jag är här och jag släpper dig aldrig”. Att sträcka ut en hand till sin omgivning. Det är svårt. Det är jättesvårt. När man i större delen av sitt liv helt fokuserat på andras känslor. Sprungit från person till person för att se till att alla mår bra, att ingen är ledsen eller arg.

Ständigt gjuta olja på vågorna. Dämpa. Trösta. Lugna. Le. Inte vara till besvär. Klara sig själv. Inte släppa in någon. Aldrig visa hur man själv faktiskt känner och mår. Varit rädd för att bli lämnad om man visade minsta lilla. ”Jag mår bra, tänk inte på mig”. Då är det läskigt att våga visa känslor. Att visa sig svag.

Men med övning och människor man känner sig trygg med omkring sig så går det att lära sig våga.

Jag tror att vi alla mer eller mindre krigar mot detta ibland, att stå upp för oss själva och våra känslor, särskilt om man kommer från en dysfunktionell bakgrund/lever i ett dysfunktionellt nu. Men att faktiskt våga visa känslor och säga vad man tycker. Det är egentligen det som är sann styrka.

Det är också när man gör detta som man lär sig vilka människor i ens omgivning som är värda att ha där. Som värdesätter en och har ens rygg.

Ikväll gjorde jag en Per Gessle på jobbet, alltså en ”här kommer alla känslorna på en och samma gång-grej”. Det hade jag aldrig vågat göra för några år sedan. Och där stod dem, mina fina kollegor. Och fångade upp, utan att blinka. Stod upp för mig och lät allt komma ut som den naturligaste saken i världen. Och det är precis som det ska vara. För det är ju så det är. Känslor och tankar är det som gör oss till människor.

Så efter en kväll som började med gråtsnor på jobbschemat men sedan gick över i lättnad och falsksång i jobbilen somnar jag med ett leende på läpparna. Tänk om jag i stället skulle gått och hållit allt inom mig? Det hade ju varit jätteonödigt tungt och tagit så mycket tid och energi! Så, våga visa känslor. Och klappa på dig själv, precis som du klappar på dina nära och kära. Att visa känslor är inte svaghet. Det är kärlek. Kärlek till andra men framförallt till sig själv. Be scared, and do it anyway. You are worth it❤️