Är det modigt att prata om sin psykiska ohälsa?

Jag tänkte skriva lite om mod. Häromdagen fick jag ett jättefint meddelande på Instagram från en följare efter en post jag hade gjort. Posten handlade om att jag haft ångest i matrummet på jobbet när kollegorna pratade och skrattade högt vilket resulterade i att jag valde att gå därifrån, för det blir ju dålig stämning om en skriker på sina kollegor sådär oprovocerat en onsdagskväll bara för att de har roligt.

Jag tror att detta är något som många kan känna igen sig i. Att kollegorna sitter och pratar om något och har det trevligt, kanske går ljudnivån upp en bit, samtidigt som en själv genomgår en ångestkarusell i huvudet och mest vill skrika att de ska vara tysta. Och detta handlar ju självklart inte om att en inte unnar sina kollegor att ha kul. Naturligtvis gör en det. Och i vanliga fall är jag oftast en del av dessa samtal.. Jag har ofta väldigt roligt tillsammans med mina kollegor. Sen finns det stunder då jag inte riktigt orkar, ångest är en energitjuv av rang och ibland finns helt enkelt inte orken där. Och jag har fått öva i flera år för att kunna känna att det är helt okej. En är inte på topp varje dag och alla har mer eller mindre dåliga dagar.

Men åter till meddelandet jag fick. Följaren skrev att jag hade ett fint konto och att det var bra att jag delar med mig, att det är strongt gjort. Och det är ju verkligen fantastiskt att folk tycker att mitt konto är fint och att det är bra att jag delar med mig, det är ju precis det jag vill. Jag vill vara en person som vågar prata om psykisk ohälsa, en person som visar att alla kan drabbas av detta, att det mellan varven är skittungt men att det också går att leva ett väldigt bra liv ändå. Jag blev verkligen jätteglad. Men det fick mig också att tänka lite på detta med mod.

Det slog mig att det faktiskt är något som kräver ganska mycket mod. Att våga prata öppet om sin psykiska ohälsa och sina diagnoser. Att det fortfarande än idag, många år efter att jag tog beslutet att vara öppen med min psykiska ohälsa kräver både en och två stunder av eftertanke innan jag lägger upp ett inlägg som rör detta. För det är något som är stigmatiserat i samhället och även om det är mycket bättre nu än det varit förut så har vi fortfarande en lång bit kvar att gå. Jag har många vänner som valt att inte vara öppna med sin problematik och det respekterar jag fullt ut.

För att jag väljer att vara öppen med detta är tyvärr något som eventuellt, eller förmodligen mest troligt kommer att minska mina chanser att få vissa jobb i framtiden. Detta då det snarare är regel än undantag att arbetsgivare googlar arbetssökande innan de anställer någon idag och då hittar sociala medier, bloggar osv. Risken är att de då tolkar ens psykiska ohälsa som att en har lägre arbetskapacitet än en ”frisk” person eller att en kommer att vara mer sjukskriven än en ”frisk” person. Helt enkelt att en kommer att kosta mer än det smakar att anställa.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om just detta att vissa chefer tvekar inför att anställa någon med psykisk ohälsa. Och precis som jag skrev då så förstår jag att en arbetsgivare inte kan ha anställda som inte kommer upp ur sängen om dagarna alls.

Men jag menar att på 2000-talet borde vi veta så mycket bättre än att tro att alla som lider av psykisk ohälsa är sängliggande. Tvärt om skulle jag säga att de flesta jag känner som lider av psykisk ohälsa är de mest effektiva och produktiva arbetstagare som en arbetsgivare någonsin skulle kunna drömma om. Om hen får rätt förutsättningar samt hjälp att inte ta på sig för mycket vilket jag vet att många av oss har en tendens att göra.

Det kan vara så att en behöver vissa anpassningar, som ett eget arbetsrum för att få lugn och ro eller möjlighet till lite flextid eftersom att en tar mediciner som gör att en blir trött. Kanske kan en inte alltid jobba heltid. I vissa perioder kanske en till och med behöver vara sjukskriven för att en inte kommer upp ur sängen och detta måste det också finnas utrymme för. Det är helt okej och en har rätt till hjälp och stöd i det av sin arbetsgivare precis som personer med fysiska sjukdomar har rätt till det.

Att inte anställa någon med psykisk ohälsa alls bara på grund av att personen har psykisk ohälsa kan jag tycka tyder på väldigt mycket okunskap och det är dessutom fruktansvärt diskriminerande. I en värld där vi premierar att människor ska gå sin egen väg och inte följa strömmen, känns resonemanget att psykisk ohälsa gör en till en sämre anställd väldigt forntida. Jag vet vad jag är kapabel till, men hur ska jag kunna visa det om jag aldrig får chansen? Om jag blir bortgallraad innan jag ens har blivit kallat till en intervju?

Det finns fler problem som kan följa av att en är öppen med sin psykiska ohälsa. Jag är uppväxt med att allt som en sagt om sitt mående tolkats som att en fiskat efter uppmärksamhet eller att folk ska tycka synd om en. Detta sitter självklart hårt i mig och gör att jag tänker efter en gång extra innan jag publicerar någonting. Idag väljer jag dock i 99 % av fallen att gå emot dessa tankar. För jag vet att det är långtifrån därför jag väljer att vara öppen med min situation. Jag väljer det för att jag själv som tonåring och ung vuxen hade behövt läsa mer om andra som också led av psykisk ohälsa och hur de hanterade livet. Det behöver jag än idag. Jag är glad att jag idag omger mig med människor som stöttar och peppar mig och som också själva kan vara öppna med att livet inte alltid är en dans på rosor. Riktiga människor där en inte behöver hålla uppe någon fasad. Jag har idag kommit till en punkt där jag inte har något som helst intresse av att han människor i mitt liv som blir obekväma när jag pratar om min bakgrund och vad jag har varit med om och den psykiska ohälsa detta har resulterat i.

Så är jag modig som pratar och skriver öppet om det här? Jag skulle nog inte själv välja att uttrycka det så. Men faktum är ju att det är något som kan missgynna mig i framtiden. Det är dock en risk jag är villig att ta. För ingen väljer detta. Det är ingen som går i terapi eller olika behandlingar och krigar sig igenom dagar av depression och ångest för att det är kul. Eller för att en inte har något bättre för sig. Det är något som vi tvingar oss till, vecka efter vecka för att vi djupt därinne i allt mörker hoppas på en bättre morgondag. En morgondag utan ångest och smärta. En morgondag där en kan andas fritt och där hjärnan inte ständigt lever kvar i traumatid och tvingar oss att uppleva våra trauman om och om igen. En morgondag som inte innebär dagliga krig mot psykiatrin för att få den hjälp en har rätt till i ett samhälle där det ständigt sparas in på psykvården.

Men kan en inte bara rycka upp sig då? Tänka positivt? Prova mindfulness? Börja motionera?

Tror människor inte att vi hade gjort det då? Om det bara handlade om det?

Så, så länge det finns stigma kring psykisk ohälsa kommer jag att fortsätta prata högt om detta. För ingen ska behöva skämmas, känna skuld eller bli diskriminerad på grund av att en mår dåligt. Jag vill bidra till en normalisering av att prata om psykisk ohälsa, att alla ska få må som de mår utan att ses som en sämre eller mindre kapabel människa. Psykisk ohälsa skördar över 1500 liv per år i Sverige, jag tror att denna siffra kan minskas genom att vi gör psykisk ohälsa pratbart och lyfter bort stigmatiseringen.

Så visst, att prata om sin psykiska ohälsa kan ses som modigt. Men de som är de verkligt modiga är de som varje dag går ut i krig med sin egen hjärna huruvida de ska orka en dag till av mörker och ångest.

Under tiden jag tänkte kring det här med mod kom jag att tänka på ett citat av Carrie Fisher som lyder enligt följande:

Ta med er det och till alla er som lider av psykisk ohälsa. Fortsätt kämpa, vi håller varandras händer när det blir läskigt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *