Det finns inga björnar som sover

”Man vill ju inte väcka den björn som sover”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det uttrycket i samband med att vuxna ska prata med barn om jobbiga saker. Lika många gånger som jag hört det, lika trött på det är jag. Tidigt 1900-tal ringde och ville ha tillbaka sitt uttryck. Det finns inga björnar som sover på detta område. De barn och unga som har det jobbigt lever varje dag med sin situation och det finns ingenting du kan ”väcka” som de inte redan tänkt på. Jag gick hela min uppväxt runt med ett svart hål inom mig. Ett svart hål fullt av skuld och skam. Jag trodde att det var mig det var fel på. Jag trodde att det fanns någonting som jag kunde göra för att göra mina föräldrar friska. Tänk er att som barn gå runt och bära på dessa tankar och känslor. Jag mådde redan så dåligt det gick att må. Inte en enda björn sov. 

 

Så min fråga till de personer som fortfarande gömmer sig bakom att en inte ska väcka den björn som sover är lika enkel som den är viktig att ni faktiskt ställer till er själva. Vad är ni rädda för? Vad är det ni tror kommer hända? 

 

Jag kan nog vara behjälplig med svaret. Jag vet vad som kommer att hända. Att barnet kanske för första gången i sitt liv kan få slippa känna denna ensamhet och skuld. Få veta att det finns vuxna som bryr sig och att de inte är ensamma. Att det finns hjälp att få.

 

Så vad är problemet då? 

 

Jo, förmodligen kommer detta innebära lite merarbete för er, kanske kommer det att innebära att ni behöver agera för att skydda barnet och att föräldrarna blir arga för att ni ”lagt er i” deras familjeangelägenheter. Och ja, jag fattar att det kan vara obehagligt. Kanske har ni inte så stort förtroende för sociala myndigheter. Kanske har ni hört om långa köer till BUP och en vårdapparat som går på knäna. 

 

Men. Vad är alternativet? 

 

Alternativet är att ni både nu och inför framtiden riskerar barnets hälsa. Barn som har växt upp i familjer där någon har ett missbruk eller psykisk sjukdom är överrepresenterade i suicidstatistiken, en stor del går ut grundskolan med ofullständiga betyg och riskerar egen framtida psykisk ohälsa, eget missbruk och utanförskap. Att inte agera medför också ansvar. Ett ansvar som i alla fall inte jag skulle vilja leva med. 

 

Alla barn är allas barn. Vi har alla ett gemensamt ansvar att skydda de barn och unga som är i behov av det och se till att de får det stöd och den hjälp som de har rätt till. 

 

Jag kan idag tänka tillbaka på de som såg men inte gjorde något när jag var liten. Jag är inte arg. Jag kan däremot känna en sorg. Men. Jag hade tur. När jag var 16 år var det äntligen någon som såg mig. Såg och vågade fråga och agera. Jag klarade mig. Men jag har tyvärr vänner som inte gjorde det. Som inte lever idag för att vuxenvärlden blundade. 

 

Enligt lag bör vi alla anmäla till socialtjänsten när vi känner oro för ett barns situation. Det finns så mycket bra hjälp. Ibland är den svår att hitta och det kan ta tid. Ibland blir det fel. Då måste vi som vuxna stå kvar och kriga för barnen. Inget barn ska behöva uppleva den ensamheten jag kände. Inget barn ska sen när de är vuxna behöva höra folks bortförklaringar till varför de inte gjorde något. För om vi som vuxna är rädda, tänk då hur rädda barnen är. Ni kommer att behöva fråga 100 gånger ibland. Barn kommer säga att allt är bra, att de inte behöver hjälp och att ni inte får prata med deras föräldrar. Detta är varningsklockor. Jag kunde ha varit död idag. På grund av att folk inte tog dessa varningsklockor på allvar. Men jag lever. Och jag kommer aldrig sluta med mitt mantra. Det. Finns. Inga. Björnar. Som. Sover.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *