MINA drömmar och ingen annans





Det har inte alltid varit självklart för mig att gå min egen väg och följa mina drömmar. Länge hade jag drömmar som jag idag ser inte var mina egna. 


När jag slutade nian var min framtid redan utstakad av min omgivning, alla hade extremt stora förväntningar på mig. Jag skulle via naturvetenskapliga programmet på gymnasiet in på läkar- eller juristlinjen. 


Jag kom från en familj som hade det ganska gott ställt och jag var van vid att alltid få pengar till kläder och annat, vi åkte på årliga semesterresor, hade hus, båt och två bilar. 


Men bakom fasaden dolde sig långa vakna nätter lyssnade till bråk, en far som ständigt talade om för mig hur dålig jag var och att jag aldrig skulle bli något och att ingen någonsin skulle kunna älska mig. 


Att jag var tjock och om jag inte lyckades bli läkare så kunde jag lika gärna ge upp direkt för då skulle jag aldrig bli ”någon”. Även om jag hade höga betyg, gick ner i vikt och stångade mig blodig för att duga så var jag aldrig bra nog. Inte för honom och inte för mig själv heller. 


Även om han ständigt kritiserade mig så var jag nog själv min egen största kritiker. För jag ville ju så gärna bli älskad av min far. Jag ville så gärna att han skulle se mig, att han skulle säga att jag var duktig och vacker. 


Jag blev aldrig läkare eller jurist. För jag insåg att det aldrig var MINA drömmar. Det var bara det jag trodde att jag var tvungen att uppnå för att då skulle jag också uppnå att bli älskad och uppskattad av min far. Sen insåg jag att jag aldrig skulle komma dit. 


För även om jag blev läkare eller jurist så skulle han ändå hitta nya saker att hacka på. Jag skulle aldrig duga i hans ögon. Jag skulle aldrig bli älskad av min far. 


Idag är jag 28 år, arbetar som undersköterska och föreläsare, går i princip back varje månad för tillfället. Jag kämpar på i min terapi med att bearbeta min bakgrund och hantera den prestationsångest och självhat som min uppväxt lämnat mig med. 


Och trots att jag inte alls är där folk förväntade sig att jag skulle vara när jag var 28 år så har jag aldrig varit lyckligare.


Och min far? Han har inte förändrats. Han kommer aldrig att förändras. Jag duger fortfarande inte i hans ögon. Såklart inte. Skrev jag att jag jobbar som undersköterska?


Jag är fortfarande värdelös i hans ögon, inte värd vatten. Speciellt nu när jag för alltid lagt läkar- och juristprogrammet på hyllan. På samma hylla ligger alla hans andra krav på mig. Som jag heller aldrig kommer att lyckas uppnå. 


Men idag har jag insett att om det är kraven för att bli älskad av min far. Då är det han som inte är värd vatten. Han är inte värd mig. 


För jag älskar mitt jobb som undersköterska. Jag älskar mina pensionärer, det är det finaste jobbet jag vet. Och jag älskar mitt jobb med att föreläsa. Att få använda mina erfarenheter till att sprida kunskap och hopp. 


Och jag är nöjd med den jag är idag och mår bra. För första gången på 28 år så börjar jag må bra. Det vore väl fan om jag skulle fortsätta låta honom bestämma mitt värde. 


Idag har jag egna drömmar och människor runt mig som stöttar mig i dem, människor som älskar mig. Och vet ni vad det häftiga är? De älskar mig även om jag inte presterar ett dugg. De älskar mig bara för att jag finns och är jag. Det ni!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *